Livet är förändring

När solen lyser på Galo så ser man hur massor av vita strån håller på att bryta fram under hans mörka päls. För varje säsong kommer han att bli ljusare och ljusare, tills han blir vit. Men just nu så är han "älgspräcklig" eller mörkgrå. Galo är förändring. Idag gick vi på promenad i novembervädret, och efter denna så lade jag mig över hans rygg, med hela min vikt på hans sadel. Han stod lydigt stilla och hade inga problem med detta. Snart kan jag rida på honom. När som helst så sätter jag mig upp... Samtidigt håller min mormor på att "sitta av". Hon har haft Parkinsons sjukdom under flera år och nu mår hon riktigt dåligt. Jag var där tillsammans med mamma förra helgen och visade bilder på Galo och berättade om vilka starka minnen jag hade av mormors pappas nordsvensk Galin. Det var ett stort, tryggt och kraftfullt sto som aldrig var elak mot mig. Jag måste ha varit kring tre år första gångerna jag fick klappa henne. Jag berättade att Galin var den första häst j

Jag fann en bild på Galishimos farfar Kubinec och Galishimos morfar Dylemat Jag blir så intresserad av hur Galishimo blir när han blir färdigväxt. Jag tror han blir vacker... .

Galishimo knallar runt med sadel och träns utan bekymmer. Han får mig att fantisera om den vackra framtiden, då vi galopp... gallop... galop... gallopp... SPRINGER genom skogen så vinden susar i öronen... Underbara häst!

Jag och Per var på en fest i helgen och jag måste erkänna att Per är den perfekta partykillen. Han blir aldrig för full, blir aldrig odräglig, pratar nästan inget med andra tjejer utan håller sig till killkompisarna. Vi kan mingla på var sitt håll i en timme i en festlokal, och han får mig ändå att känna mig som om jag vore den enda tjejen på festen. Med jämna mellanrum går han fram och pussar mig och frågar om jag har det trevligt och om jag känner mig det minsta osäker så får jag hans odelade uppmärksamhet. Jag blev riktigt stolt. Det är kul att jag hittat en så trevlig sambo! Eller var det han som hittade mig? Idag skulle vi ha en slapparkväll och han köpte en godispåse i en butik. Sedan bestämde han sig lite motvilligt att bjuda mig på en hästtidning. Lite motvilligt. Inte för att han skulle erkänna att en hästtidning skulle dra ned hans coola image. För så lätt knäcks han inte. "Ja. Och så ska jag öh... ha en hästtidning också." sa han till kassörskan. "Jasså?&

Idag hälsade min mamma, som varit livrädd för hästar under hela sitt liv, på hos Galishimo. Med ett litet förläget fnitter och lite urskuldringar så plockade hon upp en borste och borstade honom över hela kroppen. Från topp till tå. Min mamma. Alltså. Min. Mamma. Jag trodde inte mina ögon. En stalltjej kom in med en av stallets största hästar, som mer liknar en dinosaurie än en häst, och helt otroligt nog så vågade mamma faktiskt gå fram och klappa denna brontosaurus på huvudet. Lite nervöst klappade hon monstret och han tittade vänligt på henne med ögon stora som biljardkulor. Sedan vände hon sig om och tittade på Galishimo. "Alltså om man JÄMFÖR dem så har du ju faktiskt en ganska liten häst." sa hon fundersamt. Sedan tog det inte länge innan hon faktiskt vågade leda runt Galo på ridbanan. "Tänk på honom som en stor hund!" försökte jag, eftersom min mamma är hundinstruktör, och då trillade poletten ned på riktigt. Mamma blev plötsligt mer bestämd, rak

För första gången hade jag och Galo ett äkta samtal. Jag lovar. Jag hörde varje ord och vi hade en fullständig dialog med varandra. Ja. Vi pratade faktiskt med varandra. Första dialogen någonsin med min fina häst. Det är alltså sant. Man kan prata med hästar. "Duktig häst." sa jag. "Ge mig godis för fan." svarade han. "Va? Godis? Nej, du var duktig bara." sa jag. "Men vaddårå? Jag brukar alltid få godis. Du har det där. I fickorna." sa han. "Nej, du får inte godis. Jag kan klia dig en stund i stället." "Hallå. Jag pekar mot din ficka. Du har godis där. Jag vill för fan inte bli kliad." "Duktig häst." "Nu sa du det igen! Jag hörde det. Du sa att jag var duktig." "Ja." "Menar du att jag ska göra något gratisjobb, eller?!" "Nu kommer inte vi överrens. Nu får du gå bakom mig en stund och lugna ner dig." "Ska jag göra det också GRATIS?! Vet du vad jag gör då? Jo

Jag är fortfarande sjuk i Igelkott. Det är lite lättare att vara sjuk i Igelkott nu när jag har en lurvig one-piece att igelkotta mig i. Jag är spänd och skruvar upp mig mentalt och sedan blir jag trött av att jag är uppskruvad. Men jag blir inte så trött att jag somnar. Det hela slutar med alltså dålig sömn och nu har det alltså officiellt urartat till en fullgången fullmogen helfull  Igelkott. Jag provade att jogga lite med hundarna efter arbetet. Per var misstänksamt ivrig att hejja på mig och sköta all hemservice till förmån för denna joggingtur och ja... ni kan ju gissa vad som hände. Igelkotten försvann. Puts väck, bara. Ingen spänning, ingen uppskruvning. Plopp, bara. Så var det borta. Den som följt mig så länge nu, flera veckor faktiskt. Snudd på månader. Så... på med joggingskorna igen, bara... .