Livet är förändring

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten

Flytten går bra och det gäller att göra lite i taget. Idag åkte jag till Beijers och skaffade mig min nödvändiga överlevnadslåda för att kunna klara mig själv. Och den blev bra! Jag är stolt. Jag äger nu en kartong med de flesta verktyg som krävs för att Tjejen Ska Klara Sig Själv. Johnnie tittade in hos mig en stund och bidrog dessutom med en hammare, skiftnyckel och skruvmejsel som inflyttningspresent till mig. Troligen gjorde även han det i en överlevnadsstrategi för att försäkra sig om att jag inte ska tjata på honom om hjälp. Kortfattat så kan jag ju konstatera att denna dag blev den magiska dag då jag fick upp gardiner i bostaden och en spegel i hallen, på helt egen hand. Nu finns det bara möjligheter! Helt utan träning blev jag inte, det här sved bra på armar och axlar! Ah. Gardiner. Och en ny matta. Bara TV:n, en tavla och lite småpyssel kvar! Min nya bloggplats. Möbler från loppis. Det mesta i bostaden är faktiskt från loppis eller blocket. Jag försöker lära mig slagborren

Jag tror att jag skaffat mig ovänner i kvarteret. I alla fall de som oroligt ringt till polisen och berättat att en stackars hund står utestängd på en balkong utan möjlighet att komma undan den 30-gradiga solen. Det var ju min hund. Jag hade öppnat balkongdörren för att få luftgenomströmning i den varma lägenheten, och dörren var fixerad vid en metallhake som höll den öppen. Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget. Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne. Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Ta

Nej, riktigt så korkad är jag inte. Men jag har funderat över vad en slagborr betyder för mig. Jag har tittat på slagborrar och skruvdragare på nätet och även tittat på olika priser. Slagborr betyder att jag inte behöver be om hjälp att få upp hyllor, gardinstångsfästen, tavlor och dylikt. Jag behöver inte be något ragg, någon pojkvän (som inte finns), någon killkompis eller någon hantverkare om hjälp. Det är vad slagborr betyder. Slagborr sla`gborr subst. ~en ~ar ORDLED: slag--borr-en - Anordning som kvinnor använder för att klara sig själva. Källa: Singelencyklopedin"

Jag var den allra sista startgruppen för dagen, och min simmössa var skrikande rosa. Några moln hade börjat ansamla sig på himlen och några droppar regn hade kommit som en liten förvarning. Efter 200 meters simning så insåg jag att jag hade ett problem. Våtdräkten, som jag haft i tre år, har alltid varit stram kring axlarna, men nu hindrade den mig ordentligt. Tyget satt tight och oflexibelt över axlarna och bjöd på hårt motstånd när jag ville ta ordentliga simtag med armarna. Att bröstsimma ordentligt bjöd på hårt motstånd, och att crawla var inte ens att tänka på. Jag insåg att det blev mest effektivt att simma vanliga simtag på rygg, eftersom det inte kräver att man lägger händerna över huvudet. Men att simma vansbrosimmet på rygg, det funkar ju det också. Funktionärerna klappade i händerna över mitt gedigna ryggsimmande och jag log lite förläget och orkade inte förklara att nöden inte hade någon lag. Jag låg där på rygg och såg de mörka molnen snabbt omformatera sig på himlen oc

Johnnie, till vänster, bjöd på kalaset. Johnnie bjöd mig på kolhydratsladdning hemma hos honom. Han hade tre andra män (pojkar) hos sig också och hade slagit på grillen. Samtliga män (pojkar) pratade om skytte och skotrar. Sedan söp samtliga män (pojkar) sig lätt berusade på öl och wiskey och började spela Curt Cobain, System of a down och något som påminde om Charta 77. Johnnie var lite orolig över att jag skulle vantrivas i det osofistikerade sällskapet av dessa män (pojkar), men jag intygade honom om att hela kalaset kändes precis som hemma i norrland där jag växte upp. För där fanns det också män (pojkar) som roade sig på exakt samma sätt. Riktiga män vågar visa känslor. Åtminstone efter lite wiskey...

Nej, jag har inte tränat inför vansbrosimmet. Och dessvärre så är det för sent att börja träna nu. Jag ska simma i morgon. Tre kilometer. Det var ju det här med livspusslet. Ni vet. Det där som kallas arbete, hälsa, vänner och ej att förglömma: Den där delen av livspusslet som kallas "flytta en jävla bostad kartong för kartong". Det enda som får mig att verkligen, verkligen längta till vansbrosimmet är minnet av när jag simmade halva vansbrosimmet "Vansbrohalvan" för två år sedan. Jag har den upplevelsen i klart minne. Jag hade simtränat i två terminer. Jag simmade långsamt och försiktigt och efter 1500 meter kom jag i mål i Vansbrohalvan. Pigg som en nyponros. Jag var glad och studsig över min insats, och jag var även lite liiite frustrerad. Jag var nämligen i klar form att klara tre kilometer, alltså att klara hela vansbrosimmet, den gången. Inte med någon imponerande hastighet, direkt, men kroppen var klar. Såklart jag hade fixat det. Jag minns hur det sög i ma