Livet är förändring

Innan kvällen var slut hade hästen bytt färg... När jag tittar efter såhär i efterhand så hade det kvittat, alternativt varit bättre om jag kunnat lämna häststackarn i fred... :)

Jag spände axlarna, gjorde mig redo för strid, tog sats, och vräkte mig över den största vita duk jag någonsin jobbat med. Jag attackerade den med syfte att gegga ner den eftersom det är enda sättet jag kan närma mig den utan att få prestationsångest. Jag sprutade dyr färg över färgpaletten utan minsta eftertanke. Sedan sket jag i att använda penslar utan vräkte ut skiten med spatel och fingrar. I en ilsken protest totalvägrade jag att ens följa en förberedande skiss. Sedan slog jag på Leonard Cohens ballader i datorn och blev djup och filosofisk. Och började använda pensel igen. Pensel är bra. Det känns bra nu.

Jag kände mig pigg och fräsch igen på lördagen, så jag och Karin bestämde oss för att träna lite duathlon. Vi cyklade 3 mil och sedan sprang vi lite efter det. Paus för glass och saft, givetvis. Ett kanonpass, blev det! Helt otroligt vad många som LOG åt oss då vi cyklade idag. Bilister, gångare och andra cyklister. För att vi var tjejer? Som cyklade? Eller var det Karins racerflätor som fulländade hela konceptet? De stod som fartränder när det gick som snabbast. Vid ett tillfälle så stannade jag vid stopp-plikten och bara andades ut och hängde över styret. Karin stod bredvid. Vi började småprata allt eftersom jag hämtade andan. Efter en stund insåg vi att tre bilar stod i kö bakom oss och att de kanske vore artigt att skyndsamt flytta sig från körbanan. Inte en enda sur min från någon bilist. Alla i bilarna log glatt åt oss... vilka är det som pratat om det eviga kriget mellan cyklister och bilförare nu igen? Poängen med att cykla tillsammans är att man turas om att ligga i lä för vin

Den där hästsvansen stoltserade jag INTE med... att ha håret utsläppt har inte ens varit att tänka på... Min före detta granne Karin tog en sax och klippte av mig håret. Massor, klippte hon av. Jag satt på en stol i hennes kök, med utsikt över uppfarten som en gång tillhörde mig och Christian. ”Får jag inte ta lite mer hår här bak? Eller ska jag låta bli... Det är så fint det nya håret som kommer nu....” säger Karin och jag märker hur frestad hon är att klippa mig ännu kortare. Hon tar mig till en spegel och visar. Ja, äntligen. Det ser jättefint ut. Gud vad jag tappade hår för ett år sedan. Jag minns fortfarande hur jag kunde schamponera håret vintern 08/09 och hur mycket hår som lossnade i handflatorna eller rann av och fastnade i avloppet. Det började med obehagligheterna på jobbet i Gävle och sedan tappade jag en omgång när jag flyttade till den nya orten, när jag ofrivilligt separerade strax därefter blev det riktigt illa ett tag. Jag minns hur jag började gråta en gång, jag trodd

Min kära vän och granne Runa har kommit tillbaka efter en tre veckors semester. Jag och terven myser. Så jäkla nice asså... .

Jag tappade inte bara styrfarten. Jag åkte ned i diket. Jag trodde att jag hade väldigt mystiska symptom som bara velat sova hela den här helgen och känt mig helt mojsig, utan att vara förkyld eller ha tydligare symptom än så. Jag beklagade mig för receptionisten och sa "Jag ÖNSKAR jag kunde säga jag var täppt i näsan eller hade hosta men jag är bara så jävla slut." Då berättade receptionisten att det finns fler kollegor som är borta idag med exakt samma symptom. Jag som trodde att jag blivit knäpp, utbränd, slutkörd. Skönt att höra! Nu till den stora frågan, den som är verkligt viktig: Hur tar jag hand om mig själv på allra bästa sätt utan att äta godis eller glass...? Kanske lite ädelost på kex? Gravad lax? .

Sandra fotade mig när jag tog ett dopp under lunchrasten... Jag har berättat för min mor att jag tänker simma vansbrosimmet i år. Mamma blev förfasad och argumenterade starkt för att jag skulle låta bli att simma. Jag försökte förklara att jag tagit simlektioner i tre terminer och att jag simmat både halvvansbro och tjejvansbro och att det var dags för mig att simma hela Vansbrosimemt. Mamma började gnissla om att hon tyckte jag var för ung för att dö. Jag fortsatte lirka lite försiktigt med att jag ju varit med om simning i öppet vatten på triathlonlopp och att jag överlevt alla gånger. Mamma grämde sig över att behöva begrava sitt eget barn och orättvisan i detta. Jag tappade tålamodet lite och sa att jag har ju för fan överlevt 150 fallskärmshopp. När hon inte ville ta till sig detta, så tryckte jag obarmhärtigt på att jag överlevt 150 fallskärmshopp INKLUSIVE den gången jag FAKTISKT glömde att utlösa fallskärmen en gång. Jag kom på det när det var 600 meter kvar till marken och ja