Livet är förändring

Jag fortsätter tänka på ekonomin. Husköpet är ju en del av min strategi och en investering. Kan man göra andra investeringar? Jag tog kontakt med en man som jag vet har många miljoner självtjänade pengar i fickan och frågade om jag kunde få hjälp att bolla tankar om hur jag ska förbättra min ekonomi. Vad jag ska investera i och hur (om det ens är möjligt?) och om jag behöver en aktiehandlare, eller gå någon kurs, eller hur tusan jag nu ska bära mig åt. Han var villig att hjälpa mig och insisterade på att vi skulle träffas och diskutera frågan, så skulle han ge mig den vägledning han kunde. Givetvis med brasklappen att jag måste tänka själv och inte lyssna blint på vad han och andra säger åt mig, tillade han. Sedan gratulerade han mig för att jag blivit en allt mer seriös puma. Det gjorde mig belåten. Det är helt fantastiskt vad folk vill ställa upp och hjälpa till, bara man frågar.

DEN HÄR KVINNAN Jag vill kanske inte tillhöra en man. Jag kanske vill tillhöra mig själv och få infall av att dejta de män som intressera mig, utan att vilja anpassa mig till ett framtida gemensamt liv med dem. Jag vill ha ett eget hem och jag vill måla tavlor och vara nära naturen och ta det lugnt på helgerna. Jag vill måla väggarna lagerbladsgröna och inreda allt efter min egen smak. Jag vill ha barn om rätt man dyker upp men jag vill inte ha barn så pass mycket att jag vill spendera mer tid på att leta efter en lämplig man. För jag har letat i tio år och det räcker. Mamma får klara sig utan barnbarn tills dess. Sedan så funderar jag på om jag är ytlig och lever ett liv utan djup om jag inte har långvariga nära relationer men jag börjar alltmer känna att det inte är mina relationer med andra som avgör om mitt liv har ett djup, utan att det är min relation med mig själv som är avgörande. Listan kommer givetvis att ändras allt eftersom livet ändras. Tack till Catta, Runa, Gro och Ulri

Jag gick ut ur banken med mina papper och kände mig nästan lite chockad. Det är alltså möjligt. Jag kan alltså köpa en bostadsrätt. Om jag vill. Flytta, alltså. Skaffa ett litet hus lite i utkanten av samhället eller lägga ett bud på en bostadsrätt. Kvinnan på banken visade mig hur man räknar ihop min budget utifrån min lön och ja... det går alltså. Det ÄR alltså möjligt. Jag kan skaffa mig ett hus. Huset vi räknade på skulle maximalt kosta mig 1500kr mer i månaden där, än i min nuvarande hyresrätt. Största skillnaden, förutom att det är ett hus är ju att jag äger stället och även kan sälja bostaden om jag vill. Just nu försvinner ju alla mina pengar till min hyresvärd. Alltså är det troligtvis mer ekonomiskt smart att köpa ett hus eller en bostadsrätt. Bara man inte behöver renovera om hela skiten. Jag kan knappt tro det. Att jag skulle kunna få en egen liten gräsplätt och en egen liten tomt och ett eget litet hus, det känns overkligt. .

Ibland när jag pratar med släktingar eller arbetskollegor så får jag lite förtröstansfulla ord på vägen. "Du hittar nog någon snarare än vad du tror. Det kommer nog när du minst anar det." och sådana saker. Ibland överväldigas jag av en impuls att säga tvärtom till dem, att jag ska lägga en arm om deras axlar och full av omsorg och förtröstan säga: "Du separerar nog snart. Det kommer nog när du minst anar det. Befrielsen är nära!" Jag undrar jag hur folk skulle reagera om jag gjorde så. Förmodligen skulle de känna sig väldigt kränkta. För det MÅSTE ju vara så att tvåsamhet är bättre än ensamhet, de MÅSTE ju anse det, varför de säger sådana saker till mig i förtröstan. Det kan ju vara så att de har rätt. Det kan mycket väl vara så. Men det kan vara så att det finns fördelar också. Som att man får ha sina egna tankar ifred och tänka dem färdigt utan avbrott. Att man får sköta sitt eget hem själv. Att man alltid vet vart det är tryggt och lugnt. Att det alltid finns en

I helgen lyssnade jag på psykoterapeuten Victor Frankls bok "Man's search for meaning" och blev riktigt hänförd. Boken är från 1943 och verkligen högaktuell idag. Det är nästan läskigt... När jag, samtidigt som jag lyssnade på boken, ägnade mig åt måleri så jublade hjärnan över all stimulans. Logoterapi på engelska blandad med kreativt skapande i höger hjärnhalva. Som en slags mental potpurri. När jag DESSUTOM hade en smältandes bit mörk choklad i munnen så uppnådde jag en slags symfoni av mental stimulans som nästan gjorde mig rosig om kinderna. Bilden blev bra. Färgen är blöt och jag fotade med blixt så den ser lite mörkare ut i verkligheten. Den blev precis lagomt bra. Tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd och tillräckligt många brister för att jag inspirerat ska tänka: "Jag kan så mycket bättre än så här!" .

Jag tycker ju att alla hjärtans dag är jättefjantig. Faktiskt. Skulle aldrig falla mig in att tycka att det är en trevlig dag. Det är ungefär som Fredagsmys. Patetiskt. Jättelöjligt. Tänk vad folk faller för kommersialismen. Stackars korkade rackare som förtvivlat kämpar för att ge varandra bekräftelse bara för att dagen kräver det. Olyckliga själar, säger jag bara! Och det är inte bara för att jag är singel. Sanna mina ord. Och håll käften annars. Jag är inte bitter.

Lycka är en färdighet, sägs det. Jag tänkte på det ganska nyligen och kom fram till att det viktigaste ändå måste vara att inte vara olycklig. Eller? .