Livet är förändring

Tecken 1: Att en bekant till mig som råkar vara läkare ringde just på den fredagkvällen när jag var som sjukast i Borrelia. Vi brukar inte pratas vid särskilt ofta alls och det var ett grymt häftigt sammanträffande att han ringde just då, för jag var för trött och förvirrad för att självmant kontakta sjukvården. Jag fick åka gräddfilen in. Han skrev ut medicin på en gång och sedan fick jag knalla till sjukvården och lämna blodprov efteråt för bekräftning. Den normala gången är den motsatta. Tecken 2: Efter att jag visade upp Lilla Svarta för försäljning och åkt hem så stötte jag ihop med en tjej på parkeringen som verkade jämnårig och som också hade ridkläder på sig. Jag gick genast fram och pratade med henne, jag vet inte varför. Jag brukar inte hoppa på främmande tjejer bara för att de har ridkläder på sig. Det visade sig att hon också kommit hem från ett annat stall för att hon visat upp sin häst för försäljning, hon med. Hon var nyseparerad och nyinflyttad på orten och var polis.

Jag hjälpte till med att introducera Lilla Svarta för några ridtjejer så gott jag kunde igår. Det gjorde väldigt ont. Hon visade tydligt att hon var skeptisk inför de andra ryttarna. Hon ville inte riktigt samarbeta och det här med att gå framåt var väl inte något som hon var sådär jätteintresserad av. När jag i slutet av provridningen skulle visa upp henne så sken hon upp och visade verkligen en show. Hon var framåt och lyhörd och sökte sig till bettet med spetsade öron framåt. Det blev en väldig fart på de små hästbenen och jag blev alldeles lycklig av att rida henne. Lilla Svarta trivs med mig och slappnar av och blir ivrig att göra bra ifrån sig inför mig. Det är så smärtsamt att jag använder hennes samarbetsvilja "emot henne". Det vill säga: Visar jag hur mycket hon vill samarbeta med mig, så ökar risken att hon blir såld ifrån mig. Det gör ont. Jag skulle vilja ha henne som min lilla egna svarta tjej och jag skulle vilja ha både tid och pengar för henne.

Nu är det precis ett år sedan jag bestämde mig för att separera från Micke. Jag minns känslan av att jag totalt gav upp hoppet om att vi skulle föra relationen vidare. Micke var också uppgiven och trött. Jag tänkte att jag ju hade arbetet och att bostadslösheten skulle lösa sig. Jag tänkte att det kanske skulle bli tufft några veckor framåt. Ibland när jag tänker tillbaka så är jag glad över att jag inte visste om hur året skulle bli. Jag blev uppsagd från arbetet och blev riktigt sjuk. Min älskade råtta Linus dog och jag grät otröstligt över det lilla kräket. Jag fick kronisk urinvägsinfektion och fick springa på hälsocentralen i tid och otid under sex månaders tid, det var otroligt obehagligt och kunde slå till när som helst. Av någon outgrundlig anledning fick min förra chef fnatt och gav mig tokdåliga referenser trots att jag aldrig fått kritik för mitt arbete som jag prioriterat riktigt högt. Jag träffade Christian och följde honom till en ny ort. Fick jobb där. Blev dumpad. Jag b

Lilla Svarta ska säljas. Det känns sorgligt och lite tomt. Ägaren har bett mig visa upp henne för köparna då jag och Lilla Svarta börjat samarbeta så fint. Jag trodde jag skulle känna mig lättad för det har varit ett stort ansvar att rida henne. Det har blivit många sena kvällar då jag inte varit färdig i stallet förrän vid 23-tiden vid många tillfälen. Mörkerridning har liksom blivit vår grej, haha... Men jag känner mig lite tom och vilsen. Det känns tråkigt att släppa något som jag verkligen tycker att jag är bra på och släppa greppet om henne. Vi hann komma så långt tillsammans. Jag fick ett andrum i det som var svårt och fick ägna mig åt något jag tyckte var lätt, något där jag märkte så tydliga framsteg... Tack lilla vän. Jag behövde dig. .

Jag kan inte promenera mer än en halvtimme åt gången, innan jag blir helt slut. Jag försökte verkligen följa med Micke till Stockholm Triathlon i helgen men kroppen orkar inte, vill inte. Så det blev att vända på klacken och åka hem igen, för mig. Jag blev besviken. För ett år sedan hade jag varit på fem triathlonlopp, gjort största delen av en halv klassiker, vandrat en vecka i Siljan OCH byggt, spacklat, och målat insidan på något som slutligen blev en jättefin gäststuga. Den här sommaren har jag knappt gjort någonting, och trots att mina ambitioner är höga så har det blåst motvind med sjukdomar, separationer, flytt och nu då borrelia. Men uppenbarligen blir inte bara proffs sponstrade. Lactlab som analyserat min träning och mina träningsresultat har gett mig ett väldigt generöst erbjudande för att jag fortsätter min träning. Jag ska få en kostnadsfri extraknuff när jag kommit på fötter och blivit frisk igen. Det kändes helt oväntat. Löjligt oväntat. Hela min dag är faktiskt gjord. H

Kiara har somnat bredvid en ask mörk chocklad som jag råkade glömma på golvet. Hon hade inte ens smakat av den när jag var på akuten. Hon som älskar choklad... Gissa vem jag tycker om mer än någonsin? Min fina, fina terv Kiara. Hon har helt kravlöst legat bredvid mig dag ut och dag in då jag varit dålig. Hon har sovit vid mina fötter, och hon har alltid varit glad och alert trots att hon verkligen levt under dåliga förhållanden nu när jag varit sjuk. Det blev inga promenader och hon blev inte ens rastad regelbundet. Hon är helt fantastisk. Min goa lilla tjej som alltid gör sitt bästa och inte stjäl mat ens när jag glömmer godis på golvet. Tack vännen! .

HA! Ingen feber längre. Har slutat stamma som en idiot. Verkar som om viruset släppt hjärnan. Moaaa haa haa jag har kontroll över min egen kropp igen! Det känns bra. Jag är på jobbet igen efter min "semester". Jag ska äta medicin i 14 dagar till. Många tankar har dykt upp och de kommer nog på pränt så småningom.