Livet är förändring

  "Får jag rida Ares?"  Den frågan får jag då och då. Både från ungdomar och från erfarna vuxna ryttare. Och det har varit lite svårt för mig hur jag ska förhålla mig till den frågan. Till att börja med så tänkte jag att Ares skulle vara lite av en "allemanshäst". Det var därför jag köpte en welsh cob. Det finns exempelvis en jättefin welsh cob-korsning här på stallet, som med glädje och trygghet verkar kunna bära vem som helst på ryggen. Så tänkte jag mig att Ares skulle bli när han blir vuxen. En stor snäll nallebjörn som alla kan rida.  Men inte känner jag så idag, när jag får frågan! Visserligen spelar det inte någon roll, för i princip ingen tar för givet att de får rida en ung fyraåring. Själv fick jag ju faktiskt rida en jättefin och väl skolad fyraåring för tre år sedan i DETTA inlägg och det kändes hedrande, och jag tog det väldigt försiktigt. Men jag frågade aldrig.   Varför känns det så svårt att låta någon annan rida honom? Jag har vridit och vänt p...

Nu är det första gången med Ares, som jag känner att han är en säker kille att ta till ridhuset! Jag känner mig dessutom äntligen helt frisk, så det finns energi och inspiration att åka iväg igen!  Vi åkte till Skellefteå Ridklubb både lördagen och söndagen, två dagar på raken! Jag tänkte att han är så pass klok och duktig nu att han fixar att åka två dagar efter varandra. Var dag hade dock sina olika utmaningar och eftersom omvärlden konstigt nog inte kretsar kring mig och Ares, så fick vi anpassa oss.  Lördagens utmaning var tre duktiga hoppryttare som hade hoppträning i nya ridhuset samtidigt som vi var där. Eftersom Ares behöver träna på "ståhej" så tänkte vi att en hoppträning är ett alldeles perfekt "ståhej" som han kan få stå och glo på. Sagt och gjort. Vi stod och glodde på atletiska långbenta hästar och modiga ryttare som tog sig an allehanda hinderkombinationer. Sedan skrittade vi runt en stund och tog det bara lugnt, mellan hinder och tränare och hoppekip...

Jag tror att jag precis nådde toppen av min hästkarriär! Haha!  Jag och Jonatan gick på en föreläsning om hästens inlärningsförmåga på lördag kväll. Det är för samma dressyrtränare från Stockholm som jag började rida Galishimo för, för länge sedan. Jag har följt henne i många år, men den där allra första gången jag träffade henne, så började vårt pass med att Galishimo slängde av mig rejält i backen.   Jag som 31-åring och Galishimo som mörk 3-åring, innan han blev skimmel. En bild från 2012.  Under föreläsningen i helgen så inledde tränaren en liten bakgrund i hennes karriär, och om olika hästar som fungerat som "dörröppnare". En "dörröppnare" är en sån där häst som traditionell träning inte bitit på, och som inspirerat en att söka mer kunskap, annan kunskap utöver traditionerna. Jag satt mest tyst och lyssnade, men insåg ju att min fina Galishimo verkligen var min dörröppnare. Och just denna tränare var ju en dörröppnare också, som hjälpte mig att förstå Galishimo...

  Dom verkar kunna sina grejer, de där gamla ridlegenderna som pratar om kontaktträning med bettet. Det känns lite lustigt att alla övningar med bettkontakt från marken, då jag står mitt emot honom och gör olika övningar med bettringarna, ger en helt annan känsla nu när jag sitter upp. Ares kändes mjuk som smör och det kändes som att han kunde skilja bra på uppresande tygeltag, det vill säga när jag höjer händerna och vill få fram näsan, samt bromsande tygeltag, när jag kramar händerna lite om tygeln och slutar följa med. Han var nog bara bakom lod några enstaka gånger under ridpasset, kanske max 10 sekunder sammanlagt, och han gapade ovanligt lite. Resten av tiden så tuffade han fint på, i en öppen form med nosen framme, och även lite höjd hals periodvis.  Det hände även mycket annat idag. Ridbanan var en isbana med regnvatten på, jag kunde knappt gå en meter utan broddar där, så vi tog fältet där hästarna sommarbetat i stället. Snön låg tung på fältet men inte allt för djupt...

Igår på fredagkvällen kände jag mig äntligen ganska pigg. Jag har haft låggradig feber och trötthet sedan bältrosen bröt ut i slutet på oktober! Jag, som brukar ligga helt utmattad efter jobbet, firade min feberfria dag med en härlig kvällspromenad i mörkret och kylan utmed Skellefteån, med Jonatan och hundarna. Kanske kommer febern tillbaka igen men man får njuta så länge man känner sig pigg.  Jag har i alla fall lagt lite extra tid åt att titta på olika filmer och instruktioner och främst fokuserat på Phillipe Karl och hans School of Legerete som innebär ungefär "lätthetens skola". Det handlar om hur hästen blir självbärig och lyhörd på lätta hjälper. Jag tänker mest på hur han jobbar med hästar som är lite tunga i handen, eller lätt kryper bakom lod, och hur man hjälper hästen ur det.  De övningar jag gjort (från betalkanalen wehorse) på Ares har absolut fungerat. Det som jag gillat med Phillipe Karl är att han instruerar alla typer av ekipage, han verkar föredra PRE-hästa...

Ares får fortsatta små övningar med småpill som känns ganska roligt att göra. Han har blivit jättefin på att låta mig höja, sänka, böja och vända huvud och hals, både med bett eller bara med grimma. Han känns så positiv, mjuk och följsam och verkar tycka det är trevliga övningar.  Jag har även börjat med att stå bredvid honom i spiltan, lyfta handen och knacka försiktigt med spöet på andra sidan på honom. Detta var inte lätt för honom att förstå att han skulle flytta sig MOT mig, han är van att gå undan för mig och inte tränga sig på min "bubbla", så han flyttade sig lydigt ifrån mig, trots att jag knackade honom på andra sidan. Då fick Jonatan hjälpa till och ställa sig lite i vägen några gånger så Ares inte hade något annat val än att flytta sig mot mig på knackningen. Då fick han en godis och lite beröm, och då förstod han plötsligt väldigt snabbt vad det hela handlade om. Sedan har vi upprepat det några gånger, och nu ser det så här lugnt och fint ut!  Snart är det dags a...

Vilken sommar jag hade! Det hände väldigt mycket på en och samma gång, och det kändes som att jag inte mentalt hann med riktigt! Och mitt i allt med islandsresa och hästköp denna sommar så satt jag på Opus bilbesiktning på Solbacken och själv fick se hur otroligt rostskadat underredet var på min gamla Honda.   Jonatan tog ledigt från jobbet och hjälpte mig att hitta en ny bil, men allt fick rappas på, då de såldes väldigt snabbt. Men det var lite stressigt. Samtidigt som jag körde de olika bilarna, i det varma fina sommarvädret, så satt Jonatan vid passagerarsätet och  bläddrade på forum om just den modellen och vad andra tyckte om den. Det blev en väldigt snabb affär och några dagar senare åkte vi iväg till Island. Snabba ryck!  Idag satt jag på samma bilbesiktning, nästan på dagen sex månader senare, med samma besiktningsman som tidigare belyste problemen med min gamla Honda, och jag kände mig betydligt bättre till mods. Nöjd över bilköpet. Ser inte bilen lite snyg...

Jag har haft en detox från vissa hästforum i ett par veckor nu. Det är egentligen inte forum jag har någon nytta av över huvudtaget. Ofta är man i forum för att söka någon form av samhörighet och någon som tänker likadant. Egentligen bara att vilja bli sedd och dela med sig av sin resa.  Själva utvecklingen i hästhanteringen, och att bli bättre på det man gör, tycker jag fungerar absolut bäst med en meriterad tränare på plats, eller någon som kan filma mig och hjälpa mig analysera vad som händer på filmen. Råd tar jag helst från någon jag sett hantera sina hästar i verkligheten och som jag blivit imponerad av. Som pensionären Rolf som hade fyra unghingstar som han fått lydiga, mjuka och hänsynsfulla.  Tyvärr är många hästforum en arena för både sublim eller öppen mobbing och ett ändlöst felsökande från kvinnor som blir stressade av att andra tänker annorlunda. Särskilt de anonyma forumen som inte modereras så noggrannt. Jag har varit i forum i perioder och märker att jag oftas...