Livet är förändring

Tänk att semesterns inledande kaos i detta…  … och det ändlösa pillandet med detta…  … gjorde att vi hamnade här. Sedan blev det stiltje i två veckor under tiden vi väntade på soffan, och en tavla jag beställt. En vacker älg på en canvas som var 150 cm bred. Till min förvåning dök dock älgtavlan upp samma dag som soffan skulle anlända. Idag faktiskt. Jag hämtade den så snabbt jag kunde och handlade även lite prydnadssaker till den kommande soffan. Kuddar, en pläd, en läslampa, prydnadsblommor…  Sedan anlände lastbilen och vi började genast montera ihop bordet och soffan.  Och nu är vi alltså här. Precis här… Som från en inredningskatalog! Den här semestern har varit väldigt speciell, på så många sätt. Vi har jobbat hårt men allt har gått så bra. Alla resultat har blivit så fina. Över förväntan. Nu, de sista dagarna, så ska jag ta det lugnare, och bara njuta. Vilka vändningar livet tar ibland, om man vågar ta steget och är beredd att jobba för det! 

Nu har det gått nästan två månader sedan vi tog bort katterna, och de största olustkänslorna har lagt sig. Sedan har jag väl blivit bättre på att lägga känslorna där de hör hemma. Det var ju inte vi som skaffade dem. Det går betydligt lättare att andas i huset och man känner inte längre någon lukt alls efter dem, det finns inga spår alls efter kisset. Två rum är helt tömda. Väggarna är målade. Kattleksaker slängda. Och man får luft.  ”Vi har nog båda varit lite allergiska…” konstaterade Jonatan som också märker att luften är mer lätt att andas, även för honom, och att han blivit piggare. Så det är en stor positiv och tydlig skillnad, tyvärr till ett väldigt högt pris. Men det blev till och med väldigt mycket bättre än vad jag väntade mig i fråga om trivsel, lugn, energi och fria luftvägar.  Sedan känner jag mig tryggare och mindre orolig. Varje gång vi lämnade gården på helgerna, för att bo i stan på veckodagarna, så räknade vi katter. Vart var alla tre? Är någon instängd i nå...

Vad skönt att äta frukost ute på altanen! Räckena har nu fått fina överliggare också, allt har gått så väldigt snabbt. Jag känner också att jag börjar släppa fokus på alla uppgifter kring huset och börjar tänka på mig själv igen. Jag har beställt en hel drös fina kläder från Bonprix och adderat med sjalar i olika färger som jag kan kombinera. Jag har köpt en fin jobbkavaj och även boleros, linnen, t-shirts och toppar. Vissa år har jag lyckats pricka fina outfits, men de senaste två åren så är det många gånger jag gått till jobbet och hoppats på att inte synas så mycket. Det är många gånger jag gått in i ett rum med mina välklädda fina kollegor och känt mig som en sjabbig liten tomte. För tankarna har mest cirkulerat kring jobbuppgifterna och arbetsbelastningen, min nya kärlek, hundarna, båda unghästarna, husrenoveringen… och så har jag bara tagit de kläder som råkat finnas närheten.  ”Jag är nog ganska uppgiftsorienterad och har svårt att shoppa som avslappning…” sade jag lite osäk...

 Första gången jag besökte Jonatan, under början på förra sommaren, så fikade vi på hans altan. Jag hade på mig en klänning och hade tagit med mig glass och klappade hundarna i solen. Eller åtminstone Keeva klappade jag. Skye var helt ointresserad, som han brukar vara av främmande människor. Jonatan var ganska tyst och kanske lite avvaktande, men vänlig. Jag frågade ändå om inte altanen såg lite… lite ”ofärdig” ut? Den var fint byggd, men verkade inte nybyggd, och det saknades räcken, i stället stack bara tomma stolpar upp efter sidorna. Jonatan höll med. Han började bygga på den kring 2020 men sedan kom ju det där som vi kallar livet, och flera tuffa år med privata motgångar följde. Det fanns helt enkelt inte energi eller motivation att prioritera att färdigställa altanen. Med tiden fick jag veta vad motgångarna bestått i och jag höll med. Ibland är det enda rimliga att lägga vissa projekt åt sidan. Där har vi alla varit. Så där har altanen stått, halvbyggd, och väntat på oss....

  Vi hade egentligen tänkt bygga räcken på Jonatans altan idag.  ”Men du hinner nog måla om skjutdörren ute innan jag räknat ut virkesåtgång och upplägg på altanräckena…” sade han och slog upp datorn och jag gick ut. Jag hann väl måla en halvtimme innan han kom ut, sade ”Wow!” och sedan började vi måla… och måla… och han ”skulle bara” borsta bort lite färg med en stålborste mot laduväggen, och sedan höll vi plötsligt på med väggen med. Vid lunch konstaterade vi att det blir nog inget altanräcke idag. Vi kommer att måla tills vi klappar ihop och kanske gör vi även till och med ett byte av dörrkarmar till ladugårdsdörrarna vi tagit hand om. Sagt och gjort. Vi gjorde det med. En lugn dag blev väldigt många timmars glatt och spontant arbete. Så här ensam och försummad såg ladan ut i början. Jag tog bilden efter att jag börjat skrapa bort färg så den var väl på peaken av sitt elände. Så den bilden är någon vecka gammal. Jonatan och jag jobbade dock på oupphörligt hela dagen idag, o...

Ja nu jäklar börjar det se fint ut på gården! Vi har ju fått bort allt från den täta trädgården utom ett träd, krattat ut 12 ton matjord och nu har Jonatan spritt ut gräsfröer på alla mörka jordplättar. Så det börjar se jättefint ut! Men när man tar bort alla skrymmande buskar, insynsskydd och annat så ser man ju lättare in på gården, och då kommer vi ju naturligt in på hur den gamla ladugården egentligen ser ut. Den ser ledsen ut, om ni frågar mig. Särskilt dörrarna, jag ville börja där!  Så här såg dörren ut efter jag pillat bort all lös färg och försökt få den att torka ut lite. Den var inte fullt så här olycklig  när jag började med den. Här fick den Nordsjös behagligt gröna utefärg H7.15.53 som jag valde ut redan i början av semestern.  Så här såg det ut efter att vi målat, och jag är full av inspiration att måla varv två, och att även byta ut karmar och måla ett lager falu rödfärg på väggar och skjutdörren… men tyvärr så ska det regna hela denna vecka också. Jag får...

  Jag gör ju inte sådär jättemycket med SuperSessan ännu. Jonatan gör det mesta och jag är väldigt nöjd med att ta bilder på dem, och bara vara med. Ofta har vi gjort något med Ares innan, och jag känner mig ganska ”mätt” på hästträningen. Då passar det bra att dra ut en av stallets sittpallar och slå sig ner där och bara titta på när Jonatan fixat med Sessan. Ja och gosa lite med henne, förstås. Men idag pysslade jag lite med henne, slängde en matta runt henne, som på bilden, och jag provade även longera henne ett varv i trav. Hon klarade allt superfint! Sessan är bara rakt igenom en supertrevlig, lugn, tyst, fin unghäst rakt igenom! Det känns som att hon håller hög kvalitet från hov till öronspets. Alla i stallet älskar henne och vill gärna kela med henne i hagen. Jag tror att jag har lite svårt att ta in hur fin hon är och hur bra allt känns. Min Ares är ju det bästa som hänt mig i hästväg, bara det har ju varit spännande och väldigt tillfredsställande att få uppleva… och nu har...

 ”Jag måste få ge dig en kram! Jag är så glad för din skull!” sa dressyrtränaren när jag red för henne i helgen. Det är ju hon som följt mig genom många år när jag kämpat med Galishimo. Genom tårar och spänningar och sviktande självförtroende. Genom explosivitet och reaktivitet och dyra ridpass som behövts avslutas för tidigt, för att vi bara inte kom framåt och förbi en dålig dag. Självklart gick det bättre med åren, men jag fick verkligen kämpa. Tränaren fick också kämpa.  Och så kliver min nya unghäst Ares långsamt och värdigt fram på dressyrarenan, med sina stora hovar. Snäll och stark och godmodig. Med nytvättat hovskägg. Och jag ler stolt från öra till öra.  ”Jag måste bara ta in hur stor han blivit!” utbrast tränaren, och Ares lät sig snällt beundras. Tränaren konstaterade att han verkligen är positiv till sina uppgifter och söker kontakt och relation med människor och att vi verkligen tagit tillvara på den träningen i dressyren. Korta pass och mycket beröm. Såklar...

Samtidigt som vi delade av vardagsrummet till två rum så attackerade vi vad som skulle bli det blivande hemmakontoret. Det stod ett massivt ekbord där och vitrinskåp och en stor gammal taklampa. Tungt och rustikt och ett rum jag aldrig sett honom använda. Även där var möblerna gamla och inte riktigt vad Jonatan själv hade valt idag, så han tittade på mig och sade; ”Det här får gå till soptippen! Vi kan skänka ekbordet till mamma…” Lite som att han tänkt på det i många år, men bara behövt någon som höll med honom. För jag hinner knappt nicka och avsluta meningen ”Jag tror inte heller vi behöver ett vitrinskåp…” så är han redan i färd med att plocka ner det. Det fanns även en dörr till köket som gjorde rummet svårt att möblera, med fönster på två sidor och dörrar på de två andra sidorna. Så öppningen till köket täpptes till och spacklades över.  I detta rum var verkligen inte tapeterna i bra skick. Flera gånger fick man svampa väggarna meden blöt svamp, vänta en stund, och sedan tålm...

På semestrarna brukar jag ju ta det lite lugnare och se det som en tid för reflektion och återhämtning. Det var ju innan jag klev in genom dörren till Jonatans hus och skallen nästan sprängdes av idéer och inspiration. Hela denna semester har jag varit sysselsatt från morgon till kväll och knappt hunnit landa i sängen innan jag somnat… Och nej, jag har inte köpt in mig i huset och ja, allt är hans, och nej, jag har ingen plan för rättvisa eller upprättelse om det skulle ta slut mellan oss. Och nej, det oroar mig inte. Och ja, om det oroar mig så kommer vi förmodligen göra upp någon form av plan eller skriftlig överenskommelse… Och JA då kanske det redan är för sent och NEJ då kommer jag förmodligen ändå inte att bli bitter för NEJ jag är inte särskilt bittert lagd till min natur. Sådärja. Då var det sagt.  Här kommer bilder från kaoset då vi delade upp vardagsrummet till två rum. Ett färgglatt tv-rum som känns härligt att kliva in i! Vi satte upp balkar som avdelare Det saknades re...

Vi har tagit in hästarna separat i tre veckor, för att ge Sessan en chans att landa, lära känna sin husse, och lära sig rutinerna i stallet. Men idag tog vi in dem båda samtidigt. De fick nosa på varandra lite ute på stallplanen och det kändes jättebra. Ares ville nosa igenom Sessan, men hon sade ifrån när hon tyckte han var för närgången, då backade han ett steg och tittade lite oskyldigt åt ett annat håll. Men det såg väldigt trevligt ut. Detta kommer nog att bli jättebra!  Sessan ser så liten ut i jämförelse, men hon kommer antagligen att få en högre mankhöjd än Ares när hon är färdigväxt. I övrigt så hade vi en pysseldag idag, jag flätade igenom Ares man för att hålla den lång och välskött, den börjar bli riktigt lång nu!  Även i morgon får han vila, och det förtjänar han verkligen.  Sedan måste vi väl börja planera lite promenader med Ares och Sessan också... 

Det har hänt så mycket de senaste två veckorna! Det är som att han förstått alla signaler och funnit ro i det. Han ställer och böjer sig, han sänker huvudet på en förhållning, han håller en väldigt mjuk och fin kontakt med bettet, han lyssnar på skänklarna. Han kan blanda ihop sidoförande skänkel med framåt ibland, men korrigerar sig snabbt om jag hjälper till med rösten. Men största skillnaden är nog den jämna, mjuka tygelkontakten och lyhördheten. Eller är det bästa hans fina trav som plötsligt känns så mycket starkare och mer välbalanserad?  Jag var trött igår, det går trögt att jobba nu innan semestern, och den allmänna trötthetskänslan gav en olust i magen när jag red honom. Det kom in två nya hästar på ridbanan och jag kände mig otrygg att de främmande ekipagen skulle göra Ares spänd. Men de visade hänsyn. Jonatan var med och coachade och filmade och jag uppskattade det massor. När jag såg filmerna och bilderna efteråt så insåg jag att vi hade ett av våra absolut bästa ridpas...

  Jag kan inte vara mer nöjd över Ares! Det blåste upp till tio sekundmeter i perioder, det var en helt ny häst var på ridbanan, och Ares skötte sig super! Helt plötsligt tycker jag att utvecklingen går väldigt snabbt och att han blir vuxen för snabbt, trots att han är nyfyllda fyra år. Jag tycker han kan så mycket nu också, och är så lyhörd. Om exempelvis en bog glider iväg i traven så lägger jag bara spöet mjukt på bogen så glider bogen mjukt på plats igen. Det behövs ingen kraft eller stret. Jag tror jag förträngt alla avsuttna ledövningar vi gjort hela vintern och allt pill med skrittövningar från i våras. Så klart tiden man lägger på honom ger utdelning!  Jag tycker dock att traven är lite långsam men har valt att inte jobba med att driva på honom eller börja med tempoväxlingar ännu. När han gör allt så bra, dvs tar mjuk kontakt med bettet, ställer sig inåt, formar sig för skänkeln, håller takten, så känns det dumt att addera mera krav. Om vi tuffar på så här några veckor...

Sjunde besöket till ridhuset med Ares, och sjätte besöket detta år. Det var ju mitt nyårslöfte att vara i ridhuset med Ares och det går ju jättebra! Ibland har vi varit ute på ridbanan, promenerat utefter någon ridslinga, eller så har vi varit i något av ridhusen, det har berott på vilka andra ekipage som varit där och vad de gjort. En gång var ridhuset upptaget med käpphästtävling, vilket hade varit väldigt kul att se!  Jag har fortfarande inte haft så mycket tankar på att rida Ares när vi besöker ridhuset. Och det är ju ganska skönt att inte känna att man måste prestera på något vis. Jag vill ju att Ares ska fungera i alla moment kring utflykterna, och att allt ska vara lugnt och tryggt. Jag tömkörde honom lite i den bettlösa kapsonen och lät honom undersöka saker i söndags. Brandslangen stannade han länge och pillade på. Jonatan hjälpte oss som vanligt, och det är så skönt att ha sällskap och känna att man är två i lastningen.  Sedan lastade vi Ares hemåt och han är inte he...