Livet är förändring

"Varför tränar du om du tycker att det är jobbigt att träna?" frågade en kollega mig igår. Tyvärr befann vi oss på ett hotell och jag hade intagit några glas vin, så jag svarade lite svävande. "Javisst är det jobbigt, men det är liksom det som är... vadheterdetnu grejen . fattaru? Grejen ." Jag kände inte direkt att jag övertygade någon. Alls. Så fort jag kom hem från tvådagars-konferensen så hann jag säga hej till Per och sova någon timme. Sedan var det dags igen att ta på sig hjälmen och handskarna och bege sig ut igen på nästa träningsrunda. Detta trots att jag spenderat två dagar borta. Nu var jag mest bara sugen på att gräva ned mig i soffan med Per och hundarna. Men nä. Jag ska träna. Jag ska ut. "Varför tränar du om du tycker det är jobbigt att träna?" hörde jag igen, för mitt inre, när jag började trampa och visste att jag hade två timmars träning framför mig. Jo. Så här är det. Denna träningsrunda skilde sig markant från träningsrundorna för sex v...

Hela min fritid går nu till tre saker: 1. Att cykla. 2. Att återhämta mig från senaste passet. 3. Att motivera mig för nästa pass. Jag försöker ligga på 18 mils träning i veckan. Det är precis på gränsen för vad jag klarar av. Jag kan inte prioritera tid med vänner, med familjen eller med annan träning. Tur att Per löst det hela genom att följa med mig på de längsta passen, så vi får lite kvalitetstid tillsammans ändå. Men nu är det ju slutet på resan. Jag har drömt om detta sedan jag var 25 år och tog mitt första flåsiga löpsteg. Det finns inga ursäkter nu, jag tänker satsa hårt på min slutspurt. Efter Vätternrundan har jag klarat ett av mina största mål, att genomföra En Svensk Klassiker. Mina mål efter studietiden har varit att ta fallskärmscertifikat (2006), att tävla i triathlon (2008) att springa ett marathon (2009) och att göra En Svensk Klassiker. Om jag bara klarar Vätternrundan nu så har jag klarat alla drömmar. Jag hoppas verkligen att jag inte får otur, att cykeln blir stul...

Jag har avverkat 44 träningsmil på min racercykel nu. Från början gick det tungt och flåsigt men varje träningspass har påverkat kroppen positivt. För några veckor sedan fick jag ta en paus med jämna mellanrum och ta igen mig med fika och vila. Kroppen värkte och häcken ömmade. Nu går det bättre. Jag har lärt mig hushålla med min energi och inte köra slut på mig i uppförsbackarna, det har varit en viktig lärdom här i norrlands kuperade landskap. Rundorna går en smula lättare och lättare för varje gång. Målet är ju att avverka 100 träningsmil innan jag står på starten till Vätternrundan. Jag är på god väg att lyckas med detta. Kroppen verkar dessutom ha vunnit över parasiterna. Igår slogs jag dock av insikten . Ödesmättat återkom tanken om att Vätternrundan faktiskt är lång. Jävligt lång, om man ska vara tydlig. Alltså riktigt jävla lång. 30 mil. Det kommer att ta hela dagen. Visst har jag gjort Tjejvättern på 9 mil och Halvvättern på 15 mil och Siljan Runt på 16 mil men det här är ju m...

Parasiterna verkar trivas med mig och har inte lämnat mig ännu. Jag fick sjukskriva mig från arbetet i fredags för feber och kväljningar som kommer och går. I skrivande stund ligger mannen i mitt liv, min älskade cykelpartner, mitt hjärta och mitt ljus, min stolthet och största kärlek, och spyr i sovrummet. De kvällar jag känner mig kry så åker jag långsamt och försiktigt på små utflykter med blåbärssoppa som proviant. Västerbotten verkar ha fantastiska förutsättningar för cykelträning. Gamla avstängda asfaltvägar fungerar perfekt som cykelleder. Landskapet är kuperat. En avstängd asfaltväg utanför Bureå, en perfekt cykelväg. Det finns ingen annan väg än att vara här och nu och njuta av de enskilda passen, i stället för att oroa sig över vad som händer inför Vätternrundan och om jag hinner träna ordentligt. Jag accepterar läget just nu. Njutningen och stoltheten kommer att vara densamma när vi väl klarat utmaningen. När jag står vid målet i Motala och inser att jag klarat En Svensk Kla...

1. Gävle Cykelamatörer. De ör fortfarande det härligaste gäng jag cyklat med. Jag hade just börjat med min cykelträning år 2007 när jag blev adopterad av dessa härliga cyklister. Agne Berg tog på sig ansvaret över att göra en vettig cyklist av mig. Jag fick hjälp med cykelkläder, jag lärde mig hur man cyklar i klungor och de övertalade mig också att köpa en riktig racercykel. Dessa äldre herrar i pensionsåldern var starten på mitt cykelintresse. 2. Stockholm triathlon år 2008. Jag gjorde en bra insats och var väldigt nöjd över min prestation. Och jag har alltid älskat detta vackra foto som togs. 3. Siljan Runt förra året. Efter borrelia och trötthet piggnade jag plötsligt till och så blev det full fart igen. Eller åtminstone full fart på humöret. Tempot var rätt så långsamt. Men det var ett kanonväder! 4. Jag har just avslutat Halvvättern 2008 och hade ensam planerat resan, rest ett tält som jag sovit i, och cyklat hela sträckan på 15 mil. Jag var fulllständigt utmattad och otroli...

Parasiterna fortsätter gnaga på mig och och långsamt har en träningskris rullat över mig som en tung blöt filt. Läkarna kan inget göra, de där parasiterna är kvar så länge de är kvar. Kroppen får bort dem med tiden och de är inte på något sätt dödliga för en vanlig människa. Jag har känt mig lite uppgiven och under helgen tittade jag över möjligheterna att skaffa häst i stället. En häst ställer inte lika höga krav på att min kropp ska vara i form. Om jag känner mig lite krasslig så kan jag ju alltid sätta en vagn efter hästen och sitta på en mjuk pläd och köra den, hästen kan träna då jag inte orkar. Jag åkte och tittade på ett fantastiskt arabiskt fullblod på ett arabstuteri. Det var en vacker liten kille på två år som verkade riktigt trevlig. Sedan tittade jag på en stallplats åt honom. Ironiskt nog så har Per trappat upp sitt cykelintresse, i ungefär samma omfattning som jag trappat ned på mitt cykelintresse. Innan vi åkte för att titta på stallplats till min häst så stannade vi för...