Livet är förändring

  Hur häftigt var det inte att ta Ares på den första turen utanför hagen idag? Jag och Jonatan hade pratat om att Ares och Sessan verkade redo att lämna hagen och ta en promenad tillsammans.  Jag har haft en ganska tung förkylning, med sjukskrivning torsdag och fredag.Trots att jag kände mig bättre nu på lördagen så var jag inte säker på om jag skulle orka rida, men ibland tar vi på Ares hans sadel som en "arbesväst" så han vet att han ska ut och jobba. Så vi gjorde så idag med. Självklart blev jag dock sugen att sitta upp när Ares visade sig vara väldigt nyfiken, framåt och kändes väldigt trygg och dundertrevlig att hantera. Så det dröjde inte länge förrän jag balanserade på en sten i skogen och skulle kravla mig upp.  Det blåste ca 11 sekundmeter men jag tänker inte på blåsten så mycket längre, Ares reagerar inte så mycket på blåst det går väldigt bra för mig. I skogen blåser det ju dessutom knappt alls.  Det är otroligt skönt at känna sig trygg med Ares trots att ...

  Nu har hästarna varit hemma i fem dagar och dom är så lugna! Jag har inte sett något spring alls på fyra dagar och det har inte grannarna, som har utsikt över hagen, sett heller. De lunkar runt och undersöker hagen och kommer glatt och hälsar direkt de ser oss. Jag är nöjd över storleken på hagen också och det verkar som att de vandrar runt i alla delar av den. Ares har flyttat på Sessan lite. Han gör det långsamt, men bestämt, så hon har god tid att flytta på sig efter första varningen, men de gosar också med varandra. Det har inte blivit några sår eller blessyrer. Det enda vi kan hitta är att Sessan tappat en tuss hår på halsen där hon fått ett nyp.  Jag har verkligen uppskattat att vara på Brönet, eller i de flesta stall som jag vistats i genom åren, men jag måste ändå erkänna att jag är otroligt, otroligt, lättad över att jag för första gången i mitt liv kan vara trygg med att jag har kontroll på vilka hästar som kommer in och ut ur hagen. Ibland tycker jag verkligen att...

  Det känns lite overkligt att ha hästarna hemma. Jag jobbar hemifrån idag, till stor del för att jag är lite sjuk och inte vill smitta någon i det öppna kontorslandskapet. Men vid 10.00 tog jag en paus, och tog på mig overallen och gick ned till hagen för att titta till hästarna. Då kom de mot mig, i sakta mak, ut från den tunna dimman. Så konstigt. Så overkligt. Dom är alltså här hemma. Strax bakom knuten.  Jag har alltså åkt till ett stall så ofta jag kunnat, i 13 år. Det var en paus på tre månader när Galishimo dog och jag väntade in Ares, men det är enda undantaget under alla dessa år. Jag köpte Galishimo år 2011 och sedan har jag haft olika stall som mitt andra hem. Det kommer att kännas konstigt med den nya tiden som kommer nu.  Jag ska inte ljuga om att luften gått ur mig. Det har varit en intensiv sommar då vi båda jobbat hårt för detta, på var sina håll, och det har verkligen varit jobbigt med höpackning och fixa matlådor till Ares, hans fång och hur vi klurat p...

  Ja herregud. Nu är dom hemma! Jag tror knappt det är sant! I torsdags och i fredags var jag väldigt orolig. Jag var osäker på om stormen Amy skulle påverka Västerbotten på lördagsnatten, och stressa våra unghästar första natten de skulle sova i nya hagen. Direkt efter jobbet på fredagen ställde jag mig ute i hagen, betraktade suset i träden, och tittade oroligt på väderappen och försökte få grepp om hur mycket det skulle komma att blåsa just hos oss. Jag hade en dålig känsla i magen, och undrade om vi ändå inte hade för bråttom?! Sedan så hade jag processat det hela klart, och på lördagsmorgonen, när flytten skulle bli av, så kände jag mig positiv och lugn. Stormen skulle inte nå Västerbotten mer än lite friska nattliga vindar. Planen var att vi först skulle lasta Ares, och så skulle jag sällskapa honom i vår nya hage en timme i väntan på att Jonatan och mamma skulle hinna vända om och hämta Sessan.  Ares skötte sig strålande till en början, han klev villigt in i transporten...

  Jag känner instinktivt när kropp och själ inte vill längre. Jag är glad över den känslan för det är väl den som saknas när personer blir utbrända. Självförsvaret. Det är jobbet och pendlandet till Ares som jag inte klarar av längre. Förut hade jag sex minuters bilväg till stallet och Ares hade fri tillgång på mat. Jag kunde klä på mig hästkläder en lunchrast, åka till stallet, göra något med Ares, och bara jobba ikapp en halvtimme eller timme utan problem på kvällen.  Men nu ser det totalt annorlunda ut. Ares fick ju fång i Juni och vi har haft honom på diet och packar höpåsar åt honom. Det är 27 kilometer till stallet, nästan en halvtimmes körning, och Ares, som nu inte har fri tillgång till mat längre, behöver äta en stund i lugn och ro, innan jag kan göra något med honom. Jag behöver packa höpåsar åt honom och lägga utanför hagen, och vi har ett joursystem då vi turas om att ge hästarna mat så ibland behöver jag ge dem frukost innan jag åker till jobbet. Timmarna rinner i...

  Mamma och Super-Sessan, två år Efter ganska mycket blåst, regn och slask så hade vi några riktigt fina helgdagar. På lördagen red jag ut med Ares i Lillskogen och han var jättetrevlig. Han är lite otryggare ensam med mig ute, men inte så att man på något vis hänger lös i sadeln. Det går bara lite långsammare än vanligt. Och det är skönt att han hellre går lite försiktigare än stressar på. Jag var lite förkyld men kände ändå att det fanns energi att rida ut med honom själv utan att känna att det var allt för utmanande. Det var både flygplan och hängflygåkare i luften, och en gräsklippare på byn tillbaka. Inget som bekymrade varken mig eller Ares. Så skönt det känns! Sedan hälsade mamma på, på söndagen, och vi tog en promenad med Super-Sessan i Lillskogen. Jag var klart mest nervös av alla i sällskapet. Mamma gick nöjt och njöt av solskenet och Sessan var i sin egen bubbla. Jag gick ständigt runt och kikade efter hundar, gräsklippare, cyklister, motorflygåkare, och allt möjligt. Or...