Livet är förändring

Jag har varit hos tandläkaren för en rutinkontroll idag, och låt mig dela med mig om hur otroligt, otroligt fritt från stress det besöket var! Jag bestämde mig ju för att ta itu med min fobi för tandläkare efter Islandsresan och vi fick dela upp besöken till flera tillfällen. Vid första eller andra besöket grät jag så jag var alldeles rödsvullen i ansiktet i väntrummet och fick panik och hyperventilerade i tandläkarstolen. Kroppen hade gått i totalt självförsvar och det var inte bara energikrävande, utan även väldigt ovärdigt. Man vill verkligen inte tappa det totalt inför okända människor.  Men efter flera besök förra sommaren så gjorde jag ett återbesök idag och det gick strålande. Ingen Stesolid, ingen hyperventilering, och jag var totalt avspänd och loggade ut lite mentalt under tiden tandsköterskan tog bort lite tandsten, och lyssnad på radion samtidigt. Det var ett bra besök.  Det är jättemärkligt att man kan gå från att vara livrädd till att tycka att det är vardag, oc...

  Galishimo tvekar över ett litet kryss år 2015, då han var sex år.  Visst tänker man på olika sätt med olika hästar. När jag introducerade bommar för araben Galishimo så blev de lite av en historia som aldrig tog slut. År efter år. Han gjorde alltid sitt bästa, men han vande sig aldrig riktigt vid markliggande bommar. Trots att jag verkligen gav honom tid och försökte göra allt enkelt för honom, så gnagde det kanske ändå innerst inne att jag gjorde något fel när jag introducerade honom för kryss och bommar. Jag är glad att jag ändå höll bomarbetet på en låg nivå, och inte pressade honom allt för onödigt. Hade jag vetat det jag visste idag, så hade Galishimo inte behövt gå över markliggande bommar särskilt många gånger alls i livet. Han var en markskygg kille, och hade kunnat få göra mer av våra andra roliga lekar i stället. Han hade många andra jättefina kvaliteter.  (Tro inte att jag älskar Galishimo mindre nu när jag fått bättre perspektiv på honom. Jag älskar honom ba...

Även i går galopperade vi lite och det känns jättetrevligt! Traven flyter på bättre, det börjar kännas okej att rida med lösa tyglar. Trots att jag haft oro innan jag sitter upp, så har det känts bättre när jag väl kommit upp i sadeln.  Jag tror dock att Ares blivit lite muskeltrött, för han har blivit ganska pressad sedan dressyrlektionen i söndags. Bland annat har vi longerat Ares en bra stund innan jag suttit upp så att jag kan vara trygg med att han inte bjuder på för mycket överskottsenergi när jag suttit upp och börjat ”tjofräs-rida”. Så nu behöver han nog vila helt från ridning i två dagar, tänker jag.  Men det känns otroligt bra! Jag är så glad att Jonatan filmar mig så jag kan se hur passet gick. Oftast är jag faktiskt förvånad över hur mycket av ridningen som går bra. Trots att jag kan känna mig vilsen så syns det inte, och jag ser konsekvent och lugn i kroppen, trots nya direktiv från dressyrtränaren. Det är som att ridningen man har i ryggmärgen tar över och jag sl...

  Med tjofräsridning och lösare tyglar så följer det tydligen även lite galoppsteg här och var. Det känns lite läskigt och något jag kanske inte vart helt redo för, men mestadels känns det bra. Jag hade inte tänkt träna in galoppen än, jag har varit väldigt nöjd med att jobba med traven. Men om Ares mjukt går in i en hyfsat trevlig fattning på eget bevåg, då är det ju inte läge att bromsa. Då tackar man ju och försöker lätta med sitsen några steg. Galoppen känns väldigt trevlig och han ökar inte tempot så mycket, och det känns inte heller som att han springer iväg för mig. Han tar galoppen i båda varven utan problem.  Ibland blir jag lite spänd men det känns som att Ares känner av det och avbryter. Det känns som ett fint samarbete och att vi förstår varandra, trots att han gärna gör själva fattningen på eget initiativ. Han verkar tycka det är lite kul att galoppera med matte. Det är så fint att han har så fin arbetsmoral.  Så nu följer jag inte bara fyrkantsspåret och rid...

 "Säger du Tjofräs idag med?" frågade Ares. Det var kallt efter lite snö som kommit under morgonen. Det var blåsigt.  Åh vad jag ville säga nej. Åh vad jag vill hålla mig till skritt. Eller kanske inte rida alls. Jag föreslog för Jonatan att vi kanske skulle longera Ares lite så han blir av med sin energi. Det visade sig finnas mycket energi att bli av med. Vi turades om att longera honom i galopp och han rullade glatt på, med några tempoväxlingar här och var. Varv efter varv. Efter ganska lång tid, och två förarbyten, då vi turades om att longera honom, så verkade han ha blåst ur sig det mesta.  Sedan satt jag upp och red på med lösa tyglar och Ares var överallt och ingenstans. Det såg inte så värdigt ut. Jag var ganska rädd. Han var dock märkbart glad och huvudet svängde åt alla håll och kanter. Om ni tror att han gick så fint som på bilden ovan, så vill jag bara säga att den bilden är totalt missvisande och alldeles förskönande om hur passet till största delen gick. Me...

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares.  Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det.  Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga:  "Sade du verkligen TJOFRÄS?!"  och då svarar jag både  "JA!" och  "NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen.  Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm...