Livet är förändring

När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...

  Ja det blev en liten paus här i bloggandet. Jag blev sjuk. Så snart jag visste att Sessan hade det bra, och jag började slappna av, så fick jag feber och blev ganska långdraget sjuk. Febern har gått upp och ned, fram och tillbaka, och jag har känt mig riktigt slö emellanåt. Särskilt på kvällarna.  Precis som jag skrev senast så kände jag mig totalt urlakad när jag och Jonatan tog Ares till ridhuset och känslan blev bara värre under de lediga dagarna som följde. Jag har försökt att vara i stallet, men eftersom jag har begränsat med energi så har jag mest pysslat med, och tömkört, Ares.  Både jag och Jonatan insåg ganska snabbt att Ares faktiskt behöver tömköras. Han är snäll och lugn på ridbanan, och snäll i skogen, han är också snäll och lugn när han får stå nära någon av oss. Men i lite rörigare miljöer, med folk och hästar och bilar och så vidare, så blir han mer spänd. Vid sådana tillfällen brukar jag stå nära honom och erbjuda trygghet, gosa lite och klappa honom p...

Vi skippade julafton i år, då vi hjälptes åt att ta hand om Sessan i stället, och jag har verkligen längtat efter att få göra mer med Ares. Det har kanske fällts en trött tår eller två, eftersom mina julplaner var att spendera extra mycket tid med Ares, men livet kom ju emellan och det finns helt enkelt inte riktigt tid och energi för det. Vi åker till Sessan tre gånger om dagen och sköter om henne, och oron har tagit lite på mig. Nu har vi exempelvis en massa plusgrader, helt plötsligt, vilket gör vägarna ishala, så nu vågar vi inte ta Sessan på promenad heller, hon är barfota och vi är rädda att hon halkar. Snart tänker vi dock släppa ut henne i hagen så hon får vara med sina mammor. Där är det mindre halkigt.  Väderomslaget har också lett till ganska kraftig vind och alla hästarna på stallet är yviga och lite vilda som följd av detta. Lägg till tung snö som rasar från plåttak och träd. Det är fullt ös.  När det började mörkna för dagen så kände jag att lite ork borde jag än...

  Vad skönt det är att vara två när en häst är skadad! Som jag skrev tidigare så var det en helt annan upplevelse för mig när Galishimo skadat sig 2013. Det blev en stor utmaning och jag hade svårt att orka med allt. Galishimo var riktigt svår att hålla i box. Nu när vi är två och hjälps åt så är det ganska trevligt. Vi är ju dessutom jullediga så det finns tid och ork att prioritera henne. Sessan är välryktad och väldigt, väldigt ren. Hon är nästan glittrig i manen och svansen. Jag tror aldrig jag sett en så ren palomino förut. Ares blir ju också ovanligt ren för jag ryktar honom två gånger om dagen. Jag ryktar honom en stund när han tas in för att hålla Sessan sällskap över natten, och sedan är det många lager spån i man och svans som tar sin tid att borsta ut innan jag släpper ut honom igen. Sessan är lugn på box och verkar tycka det är helt okej att tillbringa tiden där. Det är ett ganska stort stall så det är många som kommer och går och stallar upp sina hästar i någon spilta ...

  Vilken oväntad lördag vi fick! Jag hade ridit Ares lite, mamma var och hälsade på, och när vi skulle ta in Sessan så såg vi att hon haltade lite.  "Är hon inte lite svullen?" undrade jag och tittade på benet. Jo. Hon var lite svullen, och hon hade en liten sparkskada i bakbenet från en brodd.  "Vi måste nog ta tempen på henne regelbundet och hålla koll på detta." sade jag till Jonatan och han höll med. Sessan hade 38.0 C och det kändes väl inom det normala. Vi pysslade lite med henne, hon var precis som vanligt, och sedan släppte vi ut henne i hagen. På kvällen åkte Jonatan till stallet igen för att ta tempen på henne, och då var temperaturen på 38.5 C. Jonatan ringde till distriktsveterinärerna för rådfrågning, och de bestämde sig för att komma ut och titta på henne.  Veterinären rakade Sessan med en rakapparat. Sessan var helt lugn och lät henne raka henne utan problem.  "OJ! Det där är verkligen precis fel ställe för en häst att göra sig illa på... det här...

  "Får jag rida Ares?"  Den frågan får jag då och då. Både från ungdomar och från erfarna vuxna ryttare. Och det har varit lite svårt för mig hur jag ska förhålla mig till den frågan. Till att börja med så tänkte jag att Ares skulle vara lite av en "allemanshäst". Det var därför jag köpte en welsh cob. Det finns exempelvis en jättefin welsh cob-korsning här på stallet, som med glädje och trygghet verkar kunna bära vem som helst på ryggen. Så tänkte jag mig att Ares skulle bli när han blir vuxen. En stor snäll nallebjörn som alla kan rida.  Men inte känner jag så idag, när jag får frågan! Visserligen spelar det inte någon roll, för i princip ingen tar för givet att de får rida en ung fyraåring. Själv fick jag ju faktiskt rida en jättefin och väl skolad fyraåring för tre år sedan i DETTA inlägg och det kändes hedrande, och jag tog det väldigt försiktigt. Men jag frågade aldrig.   Varför känns det så svårt att låta någon annan rida honom? Jag har vridit och vänt p...