Livet är förändring

  Det är underbart att ha sadel igen! Jag och Ares var ute och travade lite fram och tillbaka och mötte upp Jonatan och Sessan som promenerade. Det var -13 minusgrader när vi började och jag var lite osäker från början hur pigg eller svår Ares skulle kunna bli i kylan. Det visade sig att jag nog inte hade något alls att oroa mig över.  Både Ares och Sessan blev lite spända från början när jag och Ares travade ifrån Jonatan och Sessan, men när de förstod konceptet att vi travar iväg en bit, och så småningom vänder och kommer tillbaka, för att sedan trava iväg igen, så verkade dom båda slappna av.  Ares verkade ha jättekul och var väldigt pigg i traven! Benen går som trumpinnar samtidigt som han är ganska tittig och periodvis vinglig. Jag tog ett rejält tag i hans man och försökte störa så lite som möjligt med sitsen under tiden han dundrar på! Under de perioder vi skrittar med Sessan och Jonatan, så länger han på halsen och frustar nöjt.  Han verkar verkligen gilla at...

Jag fyllde ju 45 år här i januari, och födelsedagar väcker ju lite tid för eftertanke. Ja till att börja med så har ju livet aldrig någonsin varit så bra som det är nu. Jag har lärt mig mer om livet, dragit på mig fler erfarenheter, och valt rätt man, rätt hästar, rätt hem och som bonus så har jag nu två bordercollies som också är helt otroligt fina att hålla på med! Så här glad är jag när jag snott mammas vinterskor för att gå ut och se till att det finns kvällsvatten hos hästarna, haha! Livet har blivit roligare, mycket roligare, på många plan.  Hur känns kroppen nu då när man börjar bli medelålders och dessutom inte hinner med att gå på gym längre? Jo men helt okej! Jag behöver vila betydligt oftare än Jonatan, men jag klarar mitt heltidsjobb och mina hobbys. Men i ärlighetens namn så har jag alltid behövt vila en hel del för att orka med livet. Jag tror jag är en högkänslig personlighetstyp som måste akta mig lite för att få för mycket stimulans. Då blir en egen gård med egna h...

  Mamma passade på att krama Ares under tiden Jonatan mockade hagen. Nu har jag och en hel del från mammas sida på släkten varit med på rättegången mot tjejen som körde på min moster så att hon omedelbart avled. Jag oroade mig flera dagar innan, och på många sätt ville jag inte gå dit. Men min mamma ville gå, och min moster, hennes man och två av mina kusiner, och så Roger förstås, som förlorat sin fru och livskamrat. Så jag gick dit för deras skull. Jag ville visa Roger att han har ett helt team med sig. Att vi är fler som bryr oss.  Frågan var ju om den unga tjejen som körde bilen och fick sladd var vårdslös i trafiken, eller bara hade extremt otur på fel plats samtidigt som min moster stod på fel plats. Försvaret var väldigt, väldigt enträget om att det var otur och åklagaren hävdade att föraren kunde ha kört försiktigare då bilen inte besiktats sedan 2023 och då varningslampan om trasiga ABS-bromsar lyst. Det debatterades länge om underlaget var bra eller dåligt, om ljuset...

Äntligen kan jag ha sadel på Ares igen! Jag minns inte när han fick sitt sår på ryggen men jag tror det var ca 10 veckor sedan, om inte mer. Han hade i alla fall såret på ryggen under förra gången han blev skodd, för jag bad hovslagaren känna på det och försöka reda ut vad det var för bula han hade, och det var då sju veckor sedan. Vi tror han har rullat sig på en vass sten i hagen. Vi har ju redan plockat ut massor av stenar från hagen, men efter detta så kommer det att plockas ännu mer stenar till våren.  På många sätt har det varit tufft att inte komma framåt i ridningen. Jag har inte kunnat rida honom regelbundet sedan juni 2025 när han fick fång (och senare av andra anledningar) och det var sju månader sedan. Såklart det tär på motivationen. Men i går hade bulan, som senare blev en sårskorpa, torkat och fallit av, av sig själv, och nu har han bara en rosa, kal, fläck där han en gång hade såret. Underbart! Att lämna tillbaka nycklarna till ridhuset var också väldigt jobbigt och...

Igår lämnade jag tillbaka nyckeln som gav mig tillträde till ridhuset och gästboxarna till ridskolan, och avsade mig medlemskap och mina funktionärsuppgifter. "För tillfället!" tänkte jag, med tillägget att det förhoppningsvis ser bättre ut i framtiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket, men jo. Det påverkade mig och gjorde mig ganska ledsen resten av kvällen. Jag vaknade också ganska ledsen.  Jag och Galishimo år 2017, första besöket till ridhuset! Det var faktiskt nio år sedan jag åkte till ridhuset första gången med min Galishimo, som då var åtta år, och sedan dess har jag kämpat för att få en bra rutin med det. Galishimo fick panik i transporten och behövde transport-tränas väldigt länge innan vi kunde komma oss iväg, och sedan hade han problem med väggar, akustik, och andra hästar. Det tog flera år innan han var trygg med att vara där. Jag sparade länge och köpte en transport som var tre gånger dyrare än hästen för att han skulle åka så bekvämt som möjligt...

Idag gick vi efter en väg i ca en kilometer innan vi vandrade in på den vanliga skogsvägen som Jonatan kört upp. Jag har undvikit den en stund för man behöver inte överfalla unghästarna med all typ av träning efter flytten, så trafikträningen fick komma nu i stället. Ares blev jättepigg och nyfiken av att gå efter vägen och ville undersöka varje soptunna och infart. Han går med stora, raska kliv och vill inte missa ett ögonblick. Sessan sprattlade lite i bakgrunden och hade diverse konster för sig. Hon var väldigt lätt i baken just idag. Jonatan brydde sig inte så mycket och inte jag heller, hon varken slet i grimskaftet eller trängde sig på någon. Ingen bil mötte vi heller, men det var kanske en bra och trygg introduktion att det var bilfritt, då jag vill rida efter den vägen i framtiden.  Idag är det ett år sedan min moster dog i den tragiska olyckan då hon blev påkörd av en bil, när hon gick på promenad. Rättegången mot den unga tjej som körde på henne är om ett par dagar. Jag h...