Livet är förändring

Jag är fortfarande sjuk och haft en feber som kommit och gått. Därmed blev det ett riktigt minipass med Ares i lördags. Jag checkade av att att han var mjuk i munnen, och det var han verkligen! Mjuk som smör och lätt i handen. Det var för isigt att hålla sig på ridbanan, så vi red ute och det var verkligen inga problem alls. Jag var otroligt nöjd med honom trots att jag känd mig matt och inte riktigt orkade vad jag tänkt. Men det blåste som sjutton, minst 13 sekundmeter, och jag hade inga problem med det. Underlig upplevelse fortfarande, att bli av den fobin utan att förstå hur det gick till, men väldigt skönt!  Jag har kvar vanan att vi promenerar med Ares en stund innan jag sitter upp, det är en vana från min förra häst Galishimos tid, då han hade sadeltvång och lite olika dagsform, då hjälpte det om man promenerade en stund och drog sadelgjorden lite i taget, men det skadar inte att promenera vilken häst som helst en stund innan man sitter upp. Då hinner jag betrakta Ares och se...

  Natten till tisdagen hade jag magsjuka, och jag var fortfarande lite spak på onsdagen när Ares skulle skos. Jonatan hade bihåleinflammation och feber. Så vi var två slagna hjältar som motiverade oss att åka till stallet och hjälpas åt med våra unghästar. Det är så skönt när man är två stycken som ser djuren som viktiga familjemedlemmar. Att jag klarat mig så bra ensam genom åren ändå, för det var inte alltid lätt.  En lastbil hade parkerat på vägen till stallet och Lasse höll på att lasta ut säckar med utsäde ur den, när vi gick till stallet. Jonatan gick förbi med Ares och han traskade lugnt på som om han aldrig hade gjort något annat.  Sedan tog vi in Super-Sessan och hennes bakhovar behöver lite mer uppmärksamhet just nu. De är i en växtspurt och utsidan av tån glider lätt ut lite och blir lite fnasig. Hovslagaren visade Jonatan hur han skulle fila utkanten på hoven, och att han även behövde en kniv för att korrigera sulan bredvid bärranden lite. Det är tydligen någo...

 Jag och Jonatan tittade på en tävling med islandshästar i lördags, men råkade åka dit precis under lunchrasten då inga hästar visade upp sig. Vi bestämde oss för att åka till JYSK och titta på lite värmeljus, och sedan blev det ett par spontana och oplanerade inköp! Vi har inte inrett hallen särskilt mycket, sedan renoveringen för ett år sedan, så den har stått ganska tom, öppen och kal i ett år. Vi har inte riktigt vetat hur vi ska inreda den, samtidigt som det känns ganska viktigt med en trevlig hall, för hallen skapar ju den första känslan man får när man kliver in i huset.  Vi fann hur mycket som helst! Ett fint avlastningsbord med en förvaringskorg att ha under, en liten lampa, en skål och en konstväxt. Sedan fann vi även en matta, en väggkorg och tre runda speglar! Vi hade händerna fulla när vi lämnade JYSK och jag blev full av inspiration. Men först stannade vi och tittade på tävlingen i islandshästridning och såg några riktigt fina ekipage som töltade på riktigt bra!...

  I söndags blåste den 16 sekundmeter och fladdrade på ordentligt vid de vita höbalarna vid ridbanan. Två hundar var lösa vid fältet vid ridbanan och lekte med varandra, och stallägarna fortsätter klyva ved precis vid banan. Det var en riktig isbana på ridbanan och dessutom hade någon parkerat en ny vagn med en fladdrande plastpressening som tak vid ena hörnet av ridbanan. Kallt blåste det, dessutom! Jag hade inte tänkt sitta upp och rida på min fyraåring, men jag behövde känna på Ares lite från sadeln och jag satte mig upp ganska obrytt faktiskt.  Jag är inte rädd för blåsten längre, men jag är rädd att det ska hända något som triggar igång fobin, om ni förstår vad jag menar? Jag är rädd för att det ska hända något så jag får en bugg i huvudet som begränsar mig i två år till. Så jag är försiktig, för att jag har förstått att om något går fel, så kanske jag har problem med mig själv i framtiden. Men som det ser ut idag så har jag inte alls kvar de starka olustkänslorna jag haf...

Ja Northwolt har ansökt om konkurs. Det enorma företag som skulle bygga batterier här i Skellefteå. Jag har faktiskt aldrig trott på idén. Att starta ett företag i så stort format på skattebetalares pengar och med våra pensionsmedel från regeringen. Jag har alltid trott på egna företagare som börjar smått med sin egen idé och sedan utvecklar den vidare. Att företag får växa lite i taget. För sina egna pengar. Går det riktigt, riktigt bra så kan man starta aktiebolag, då kan stöd också komma in, i ett redan gynnsamt växande.   Men detta har alltid känts lite skumt, att starta så stort. Vi skattebetalare har stått för 88 miljarder av Northwolts pengar. Det är en hisnande summa för något som gått i botten.  Jag har märkt att vi har en kultur av innovatörer bland politiker och även i kommunen, som vill driva egna ideér och företag. Att förvalta befintlig ordning inom vård, skola och omsorg, det är lite ute. Chefer idag vill tänka nytt. Inte förvalta. Kanske är det lite så med...

Jag har ju lyft hovar och ridit på precis som jag gjorde förr, och hamnar inte alls i ett läge av att vara överväldigad eller bli oresonligt rädd. Det är som att det bara släppt någon slags mental spärr. Ares har varit jättefin men kan sprattla någon gång och det känns också jättebra, en helt annan upplevelse än förut. Jag känner oftare att jag är "ett" med honom. Inte att jag sitter "på" honom. Men det är nästan så jag inte känner igen mig själv när jag hjälper en vuxen ryttare på ridskolan när en ridskolehäst vänder baken mot -och måttar sparkar mot- henne när hon vill gå in i boxen. Jonatan rider ju en gång i veckan på ridskolan, och han hade en annan, betydligt lugnare häst. Tjejen med den stora sparkande hästen bad inte mig om hjälp, och ingen stallvärd fanns i närheten, och jag har absolut inget att göra med den hästen. Den sparkade så det small i väggarna.  "Om jag bara får prova att... vänta, vi byter plats, jag kan gå in..." hör jag mig själv tyst...