Livet är förändring

Allting i ridningen handlade ju inte om taffliga försök till slutor. Jag var även väldigt nöjd med traven och galoppen börjar ta sig lite bättre. Hemläxan för nästa månad blev dock att vänja honom vid ett annat ridhus då det blir två kurstillfällen där nu. Vi lovade att åka dit två gånger innan nästa kurs så inte hela kurstillfället handlar om att lugna ned Galishimo inför chocken att vara i ett ridhus han inte brukar vara i. Nu är det ridhuset i Gummark där han bott i sin ungdom, men sådana detaljer bryr han sig inte om! Med tanke på hur spänd han var där de två senaste gångerna vi var där, så är det bara att åka dit och låta honom vara förfärad en stund. Tills han förfärat sig klart. Sedan blir det åka av, igen!

Eftersom jag varit lite lätt hängig så blev det en ganska lugn vecka. Jag lät bli att löpträna hela veckan och tänkte att det passade bra just nu med en liten paus, då morgnarna legat stadigt på -20 grader till -25 grader. Jag försöker att inte springa ute när det är kallare än -14 grader. MEN det var dressyrträning igen och jag och Galishio var laddade till tänderna. Galishimo var överladdad och stod och skakade innan vi kommit oss iväg. Han var också väldigt laddad att sitta på, upptäckte jag, så jag konsulterade med tränaren just innan jag skulle rida. Vi bestämde oss för att jag skulle sitta av och longera honom några varv för att undvika olyckor. Detta är anledningen till att jag enbart rider för denna tränare just nu. Hon tar varningssignaler på allvar. Efter lite longering fick Galishimo ett helt annat uttryck i ansiktet och jag satte mig upp och vi kunde rida på honom helt utan problem. Sedan fortsatte vi träna på "påbörjan till slutor" och trots att jag mes

Inleder bloggen med en vinkning till Elin som just berättade hur hon drömt om sin förlorade häst Gezzina häromnatten. (Japp. Det är en slump att jag drömde om terven i natt. Nej jag försöker inte vara värst här... ;)  ) När jag är lite krasslig eller ur balans så kommer samma mardröm om och om igen. Och nu är klockan 01.00 så nu har jag precis vaknat med en stor klump i magen och ytterligare en variant av samma mardröm. Jag drömmer att min hund terven är borta och att jag letar förtvivlat efter henne. I natt drömde jag att det brann och att jag kastade mig ut ur lägenheten, ned för den rökfyllda trappan, för att upptäcka att terven inte var med mig. Jag drömde sedan att det var fler i lägenheten och att jag hade bett dem ta med sig terven ut och att ingen kunde svara på om hon var i lägenheten eller inte, och jag fick ångest i hela kroppen. Och så samma loop av tankar och uttryck igen: "Men hon är ju MITT ansvar, det är jag som ska ta hand om henne!" skriker ja

Jag vaknade lite förkyld och eländig. Först trodde jag bara att det var någon form av normal trötthet och bestämde mig för att skippa morgonjoggen. Sedan blev jag långsamt sämre. Det finns ett litet problem med min förkylning just nu. Och det är att jag råkar ha mens samtidigt. Det leder till flera oangelägenheter som ingen kvinna ska behöva uthärda i det levande livet. För det första så bör man helst sitta på toaletten när man snyter sig. Detta förstår alla kvinnor omedelbart. Männen ser frågande ut med en blank blick i 30 sekunder innan de stirrar på en och säger: "Menar ni att... ?! Näää fy faan..." För det andra är man den enda som vägrar "resa sig upp och ruska på sig" som föreläsaren så vänligt föreslog att vi skulle göra med jämna mellanrum under gårdagens föreläsning. Jag satt demonstrativt på stolen, med tjurig uppsyn och korsade armar, samtidigt som alla i publiken glatt studsade runt på begäran. Min blick sökte efter andra kvinnor i samma förlägenh

Ofta när Galishimo återförenas med gamla hagkompisar så tittar man ju alltid lite extra på om de verkar känna igen varandra. Ibland behöver man inte ens "titta lite extra" för ibland är det så uppenbart. Galishimo klev försiktigt in i Annas stall i lördags och vi tog Anna lite på överraskning då hon inte hörde att jag kommit och lastat ut Galishimo. Det fanns två spiltor och två boxar i Annas stall, så vi bestämde oss för att flytta om hästarna lite så Galishimo fick stå i en spilta bredvid Pride. Anna kopplade loss Pride för att leda honom förbi Galishimo vid omflyttningen och då stelnade Pride plötsligt till och gick inte en meter. Anna lockade honom lite försiktigt och drog i grimskaftet och då gjorde plötsligt Pride ett kraftigt knyck med nacken så grimman gled av över öronen och Anna föll på rygg mot väggen. Sedan vände sig Pride genast om, och ställde sig mot Galishimo, och så stod de mule mot mule mot varandra, och bara luktade in varandra. Anna reste sig förvånat up

Galishimo var fräsch idag! Jag frågade stallägaren om han sett om Galishimo betett sig konstigt i hagen eller verkat lite halt på morgonen? "Galishimo?! Halt? Nej... han sprang som en tok i morse." "Som en tok?" "Ja, han lyckades få med sig Corzo också!" "Jasså?" "Ja, Corzo är den enda hästen av alla i flocken som han kan lyckas med att få igång, de toksprang flera varv. Han är inte ett dugg halt." "Puh! Dåså! Tack!" svarade jag och kände en stor lättnad. Men för säkerhets skull tog jag och Elin en vanlig "hundpromenad" med honom så han inte påfrestar foten för mycket såhär dagen efter broddtrampen. Han var precis som vanligt! ...Fast lite uttråkad över att det bara blev skritt och inget bus. Jag kände mig väldigt lättad... Det finns inget värre än när ens djur är skadat, om än det är en så liten skada. Instinktivt vill jag ta in honom i stallet och isolera honom från omvärlden och linda in honom flera la

Lördagsmorgonen så petade jag in Galishimo i transporten och åkte med honom till Anna och angloaraben Pride, i Medle, en bit härifrån. Ifall "Anna och Pride" låter bekant för er som läser, så var de på mitt stall för två år sedan. Det var tack vare Anna jag kom ut på regelbundna uteritter med hästsällskap. Jag undvek länge att rida med andra ryttare förut, för jag kände mig lätt pressad att sitta kvar i sadeln när Galishimo var nervig. Med Anna spelade det inte någon roll vilket tempo vi hade och om jag red eller gick med Galishimo. För Anna så fick jag greja på bäst jag ville med att sitta upp eller av, och hantera Galishimo efter eget huvud, på uteritterna. Och det ökade ju min känsla av trygghet och kontroll. Så henne har jag att tacka för många framsteg! Det var en superhärlig känsla att ensam lasta Galishimo utan att ens behöva reflektera över det eller oroa mig. Jag tror det är 26:e gången han åker i transporten nu sedan jag började använda den för snart ett år seda