Livet är förändring

Idag är det tydligen dagen då man tuggar och gnager på varför livet blev som det blev. Som att jag aldrig fick någon familj och att jag inte fick barn. Det var ju lite av min absolut största skräck när jag var yngre att ingen man skulle vilja skaffa familj med mig, men nu när man är äldre så kan man ju konstatera att det finns värre saker. Som att ha en familj som inte fungerar, där man inte tycker om varandra, egentligen. Men tydligen så verkar det komma en rörelse nu, om man ska tro på artiklar som börjar florera över internet. Ungdomar som växer upp nu, är inte lika angelägna att skaffa barn och familj. Många vill leva ensamma också och bestämma över sina egna liv. I Amerika kallas det en rörelse och benämns som "singlism". Man tror det beror på att internet och teknik gör att man inte blir "ensam" på samma sätt nu om man lever i ett eget hushåll, som man blev för exempelvis 30 år sedan, när jag växte upp. Internet, mobiler, forum och träffpunkter gör att man

Jag drömde om Terven igen och vaknade upp med en grimage tills tårarna kom. Tänk att hon lämnade ett så stort tomrum. Det har gått över ett år. Nu när jag träffar nya vänner eller människor i mitt liv så berättar jag ofta att jag hade en hund och hur hon var, att hon följde mig över hela Sverige. Vi har långvandrat i Siljan, Spikbodarna, Haninge, Enköping, Bollnäs, Gävle, Ingarö, Östhammar, Östersund, Arvidsjaur, Sandfors.... Jag spenderade så många år som en modern nomad som bara följde jobbtillfällen eller kärlek, och hon följde med mig. Förut kände jag mig konstig som pratade om en död hund men nu har jag slutat slå på mig själv. Det är så här jag är. Jag kanske är lite konstig. Jag är en sådan som vill prata om en död hund. Jag bara blev sådan. Några olater kan jag väl få unna mig...

Nu har jag varit ute för sjätte gången med Galishimo. Det var vindstilla, vackert och jag trodde jag skulle dö. Galishimo både skrittade och travade fint och jag hade kaninpuls och trodde att slutet var nära. Nu är jag ganska van vid att ha kaninpuls och tro att slutet är nära. Så det gick ju hyfsat bra ändå.  Galishimo skyggade (dvs kastade sig spontant mer än en meter) för: En plastbalsmaskin  Vattenpöl 1 En stolpe En liten samling av mjölke (en växt vid tågbanan, som kallas  Rallar-ros)  Vattenpöl 2 Klippt gräs Buskar  Små fåglar som flög läskigt nära Vattendike under vägen Vattenpöl 3  Fotbollsspelare i Myckle. En hög med vita plastbalar Ett set med oreanga vägpinnar  En traktor som inte stod där förut Ännu fler buskar En liten solreflex vid ett dike där det även växte Mjölke. Ännu mera mjölke. Mjölken förföljer honom. Små konstiga vita presenningar över något som inte gick att identifiera. Eventuellt en gömma för lik. Eller en militärbas för Mjölken där

Idag hade jag en lite ovanlig dag då jag mest kände mig besviken och frustrerad. Annars brukar jag ju för det mesta vara supernöjd, på gränsen till överväldigad... ;) Galishimo var spänd och okoncentrerad under tömkörningen, han lutade sig inåt mot mig och jag hade för ont i handlederna för att riktigt orka fösa ut honom med pisken och vara på alerten med yttertygeln. Jag blev sur både på mig själv och hästen. Sedan provade vi en liggande bom på marken mellan två vita "sockerbitar" och tyvärr så blev det jättejobbigt för honom. Det han är mest rädd för är "sockerbitarna", inte själva krysset. Så även när det inte var ett hinder utan bara en liggande bom mellan de två hinderstödena så fick han lite panik och kastade sig handlöst över . Men det är bara att fortsätta tills han slappnar av. Plötsligt händer det. Plötsligt sitter det bara. Precis som cavalettin som vi också körde idag. Den är aldrig några problem. Han bara lyfter på benen och tar dem. Snart är vi

Jag backar in Galishimo mellan vagnsskaklor då och då. Det är tydligen otäckt men han fruktar ju allt som kommer bakifrån. Så då är det lika bra att backa in honom där och låta honom få stå där och fundera en stund. Så då tränar vi ju även in kommandot "stanna" också som han redan kan, men som han ibland "frivilligt glömmer", om man säger så... Om vi inte kommer längre än såhär i träningen så kommer denna plats att bli Galishimos "skamvrå" dit jag ställer honom om han varit en Stygg Hest... ... men som det verkar just nu så slappnar han av mer och mer.

Nu efter att han skadat sig så är det DENNA bild jag tittar på för att motivera mig! Bilden tog jag på Elin som lånade Galishimo för andra gången, jag tror det var i onsdags. Elin vågade skriva ännu ett kapitel i Historien om det lilla krysset med att rida honom över det lilla krysset upprepade gånger! Ibland så blev det otroligt fina och lugna hopp, men vid ett tillfälle lämnade Galishimo bara förödelse efter sig. Ska man riva det lilla krysset så ska man tydligen riva ordentligt! Och har man inte rivit det tillräckligt bra så kan man ju smocka till krysset med bakfötterna och ge krysset en jäkel så det lär sig veta hut. Krysset, alltså. Galishimo var säker på att det lilla krysset var ute efter honom. Helt säker. Det fanns inget annat sätt att överleva... 

Innan Galishimo begick Kamakazie-självmord när han (med tömkörningsgjord) longerades över det lilla krysset så hade jag faktiskt den riktiga körselen på honom en vända till. Vi fick dessutom en liten genomgång av stallägaren om vad det innebär att köra och vad en sele är, sådana saker. Jag har lärt mig vad en bukgjord är, och varför den finns, vad en däckelgjord är och vad man ska tänka på när man fäster den där större lokdelen på hästen. Det där med vad en "svanskappa" är och att jag trodde det var en direktlänk till närmaste akutmotagning, visste vi ju redan. Men Galishimo klarar en tråd under rumpan utan att sparka. Det var inte det värsta han varit med om! Han är van sin tokiga matte. Det är bara att bita ihop så länge man kan! Sedan fick han knalla runt med en skramlande kedja och visa för alla och envar vilken modig häst han var. Mitt på parkeringen höll vi till så att alla på väg till och från stallet kunde beskåda underverket. Kanske höll jag eventuellt till där ä