Livet är förändring

Jag har inte haft så mycket aptit sedan Terven dog, för tre månader sedan. Jag har självklart ätit regelbundet och tyckt att maten är okej, men jag har mer ätit för att stilla hunger eller som "bukfyllnad" i stället för att känna en äkta aptit. Ibland när jag har haft vänner hos mig, så har jag ansträngt mig med mat och tilltugg, men aldrig ensam. Ibland tänker jag att det är på väg att vända, och i helgen har jag ätit lite mer. Det är bara drygt, hela situationen. Jag trodde aldrig jag skulle sörja henne så mycket. Jag trodde jag var beredd på det. Hon fick ju leva med mig så länge, och när allt kommer till kritan så är hon ju bara en hund. Men hon var min hund. Och jag har ju varken familj eller barn. Jag hade ju bara henne. Sorgen lever sitt eget liv. Sorgen tar sin egen väg. Den går inte skynda på, eller vifta bort. Den bara ÄR. Det finns inte så mycket annat att göra än att kapitulera för den.

Galishimo blir bara finare. Det är knappt så att jag hänger med. Trots att jag haft honom i tre år nu så blir jag ändå förvånad över hur han utvecklats och blivit så mild och vänlig. Ibland så blir han ju nervös och uppskruvad, som i fredags när vi red i mörker och dimma och han inte riktigt kunde se varför stona i stohagen var uppspelta. Då blev han liten och rädd och storögd, och jag fick avbryta passet, kliva av honom, och gå med honom genom dimman och visa honom att stona var bara uppspelta för att dom skulle få kvällsmat. Då slappnade han av igen. Sedan har jag blivit tryggare med uppsittningen. Jag har ju använt pall när jag suttit upp i den engelska sadeln eftersom den känts lite instabil att sitta upp på från marken. Men problemet är ju att Galishimos bakhov ibland tar i uppsittningspallen när han börjar gå, och då blir han överraskad och studsar iväg. Jag har verkligen hatat att sitta upp på honom. Men sedan två veckor tillbaka så har jag slutat använda pallen och

J hade en present till mig när jag kom för att få hjälp med min dator. Det var en ganska stor poster som var ihoprullad. När jag rullade upp den så insåg jag att han tagit en av mina bilder på Terven och gjort en poster på det, som jag kan hänga upp i min lägenhet. Min Terv. Jag blev rörd och satt på hallmattan och grät en stund samtidigt som jag generat sa "Ursäkta.. men alltså..." och han stod lite rådvillt och undrade om det var så att jag var glad över presenten eller hur det riktigt var ställt med mig. Ibland märks det inte när jag blir glad. Denna poster har jag nu i min ägo, i betydligt större format... från www.egenposter.se

Galishimo blir bara klokare och klokare. Efter att han har fruktat markliggande bommar i ganska precis hela sitt liv så är dom plötsligt piece of cake. Jag har hållit mig till enstaka bommar mestadels, och då kunde han ju göra utbrott (senast för en vecka sedan). När det plötsligt blev avancerat med en mindre labyrint av bommar så hade han tydligen inte utrymme att jaga upp sig. Det var en härlig känsla att rida honom över bommarna. I framtiden hoppar vi över små hinder, tillsammans.

Nu har jag fått dator, filmkamera och ritplatta. Nu behövde jag hjälp att installera bra filmredigeringsprogram och fotoprogram. Ringer till J som är så bra på att skapa filmer och jag börjar glatt prata om film och vilka program jag vill ha. "Vad äter du på?" frågar han plötsligt. "Saltlakrits. Mjuk saltlakrits." säger jag nöjt. "Varför äter du så tyst för?" "Jag äter väl inte tyst." "Jo. Man hör ju att du liksom försöker dölja att du äter på den." "Nähä? Det gör jag väl ju inte alls. Sådär. Nu tog jag ut den." säger jag. "Varför gör du så? Äter så tyst du kan, och tar ut godiset?" frågar han. "Men matljud är ju äckliga." sa jag. "Så minns jag inte dig från högstadiet. Du älskar ju mat. Det där är något konstigt som du har dragit på dig med åren." "Vaddå, det är ju äckligt med matljud." "Det är det inte." "Det är det ju." "Men ät godisjäveln

Idag tömkörde jag Galishimo, men ni får hålla till godo med en ridbild i stället. Jag tycker att han är helt underbar att tömköra. Idag var det spännande med många hästar och han hittade många saker att bli rädd för, men i grund och botten kan jag inte annat än njuta över honom. (Trots några skenrundor med blottade ögonvitor och okontrollerat trummande små ben...) Hans panik känns inte lika "äkta" längre utan mer bara dramatiska utspel om att det "kunde" vara något farligt. Kanske kunde det ha varit något farligt. Det kan han svära på. Men någon "äkta" panik i ordets faktiska mening, är det absolut inte tal om.  Han har blivit så stark. Han blir starkare och starkare för varje månad som går. Jag är stoltare än någonsin. .

Semestern blev i alla fall fantastisk. Så otroligt skön den har varit. Jag har verkligen kunnat vila massor, men ändå inte haft tråkigt en sekund. Den bästa semestern någonsin. Det behövdes verkligen en sådan semester då jag mestadels ville sätta mig i ett hörn och gråta hela förra sommaren. Hästen var ju allvarligt skadad förra året, jag hade snudd på ingenstans att bo, en livskris på det, och så vidare... Nej den här sommaren förtjänade jag. Den slutade dessutom på topp när jag blev filmad. Det värmde.