Livet är förändring

Eftersom jag varken har hund eller pojkvän så nerdar jag ned mig fullständigt i Galishimo. Visst, jag har hoppat fallskärm i tre år och sprungit marathon och tävlat triathlon och allt det där, men hästen slår faktiskt allt. Det är så roligt att jag har honom, och att jag kunnat behålla honom. Han fyller dessutom fem år i morgon. Den gamla "jämförelsefilmen", från tidigare inlägg, väckte nostalgi, så nu har jag klippt ihop hans födelsedagsvideo. Eftersom jag inte kunde låta bli att ha en viss känd sång som musiktema så är inte filmen godkänd att ses via mobil så det är väl ni med dator som får se denna... hyllning. Till min häst. Ytterligare en hyllning, alltså.. Efter detta tänker jag dra ned litegrann på Galishimo och mentalt försöka återvända till den vanliga världen. Tillbaka människobyn, helt enkelt. Den där människobyn som man tyvärr inte kan blogga lika ohämmat om. Åtminstone behöver jag väl vistas där en stund. Så folk inte tror att jag är alldeles tokig.  Sedan h

Jag blir helt nostalgisk av att se filmerna. Vad Galishimo har vuxit de senaste månaderna! Jag hänger inte med! Från en lättskrämd och osäker sparv till en riktig gentleman. Det här är stillbilder från filmerna. Båda stillbilderna är ju från perioden efter att han skadat sig. Båda bilderna är från gångarten galopp. Jag blir så glad av att få se honom växa allt mer, med uppgiften! 

Galishimo fortsätter bara göra fina framsteg.Träningen går lite av sig självt nu. Han är så inställd på att galoppera och det känns så bra att vi går framåt.Tack till min mamma som filmat! Och om ni inte helt begriper min lycka, så kan jag ju påminna er om hur det såg ut för några månader sedan... i klippet här nedan. Då ville jag inte ens sitta upp utan bad en duktig tjej, som arbetat som beridare, sitta upp i stället. Det ser nästan inte ut som samma häst.. Jag har ju inte tränat specifikt så mycket på just galoppen, men jag har tränat mycket på att han ska känna sig lugn och trygg. Han har blivit så fin!

Mamma hälsade på och vi åkte till Galishimo. Han har fått vila några dagar eftersom jag behövde tid att tänka och känna igenom livet. Under dessa dagar han fått vila, så har han uppenbarligen ätit. Ja, något måste han väl sysselsätta sig med, antar jag. Magen var rund. Han ville genast jobba och var väldigt inställd på att göra rätt. Jag var lite trött och absolut inte intresserad av att träna mer på galoppen, men det var han. Det är tydligen galoppen som gäller nu när vi tränar. Det är bara att hålla i sig och hänga med! Han är så klok! Tanken slog mig att jag köpt en ganska billig häst av ganska liten storlek, kanske inte alls särskilt iögonfallande för någon annan, men jag ser honom verkligen som en stjärna. Det är så mycket som han gör så bra! Skritten...  Traven och en fin och lugn galopp!  Det var bara för matte att hålla i sig i sadeln och gunga med!

Det är tuffare att stå inför en separation nu när jag är äldre. Det är mer påtagligt att jag är utan hus, barn och ogift när jag börjar komma upp mig i åldern lite. En vän sa att det här med familj är något man måste känna efter själv. Att det krävs en stor självuppoffring att satsa på en familj och få familjen att fungera. Han har både rätt och fel. Det är en enorm självuppoffring att välja bort barn också, att välja bort moderskap och att välja bort familj. Det är en av de största självuppoffringarna jag kan tänka mig. Såklart jag vill bli mamma, såklart jag vill uppleva moderskap. Jag vill det bara så gärna att jag vill vara säker på att mitt barn får den bästa i livet som jag kan erbjuda. Och om det är så att jag inte kan erbjuda mitt barn det bästa så kommer jag inte att skaffa det. Och med "det bästa" så menar jag ju givetvis det bästa av mig. Inte det bästa huset, jobbet, mannen. Bara det bästa av mig. En annan vän sa tidigare att folk "kämpar för lite" m

    Jag vaknade ganska pigg och tog med mig Cattas te till arbetet. Och den bok hon skickat till mig. Det är samma bok som trycktes 1995, hamnade på Enköpings kommunbibliotek, sedan i mina händer någon gång senare, oklart om det var 2004 eller 2008. Den "råkade" hamna hos mig tills vidare, sedan skickade jag den till Catta i present, och nu skickar hon tillbaka den.   Boken heter "Kvinnors vrede" av Harriet Goldhor Lerner och är ganska sliten vid det här laget, den börjar bli 20 år och den är bara en pocketbok. Jag håller den försiktigt så inte sidorna ska lossna. Märkligt nog så minns jag mycket av vad som står i boken och orden känns så välbekanta, och jag märker att jag använt uttryck från boken även de senaste veckorna, utan att komma ihåg att de var från just den platsen som tankarna kom från början.   Boken handlar om frigörelse kontra beroende. Växlingar och motstridigheterna mellan att vara självständig och beroende av någon annan. Och så han

Jag strosade lite apatiskt runt på affären. Köpte mjölk och flingor. Jag var sugen på godis men försökte låta bli. Jag kan inte trösta mig med godis mitt i veckan. Hur skulle det se ut? Hur. Skulle. Det. Se. Ut? Idag hade jag bekänt för kollegorna att jag och pojkvännen inte är ihop längre och det tog hårdare på mig än vad hade tänkt. Jag försökte skratta bort det lite och skämtade om mig själv som ett "hopplöst fall" men knuten i magen försvann inte. Just efter jag betalat så kom jag på att jag hade ett paket-avi i handväskan också. Utan avsändare. Jag kände mig spak och lite mindre intresserad vem det skulle vara ifrån, sedan såg jag namnet på undersidan av kartongen. Catta! Jag kunde inte vänta utan började öppna paketet på parkeringen utanför affären. Och där var allt. Choklad. Böcker. Ett litet gosedjur. Ett långt omsorgsfullt skrivet brev. Allt. Allt. Det plötsliga minnet av att jag missade hennes bröllop förra året, då jag inte hade råd att komma, överväldigade mig o