Livet är förändring

Jag fick denna bild på mig och Terven, av Ivar, för några år sedan. Det är troligen år 2002. Jag var 21 år och i början av mina socionomstudier i Östersund. Kiara var på sitt andra år. Då hette hon oftast Kiara men oftare och oftare började jag och omgivningen kalla henne för "Terven". Hon var så typisk för hennes hundras, som är en Tervuerens. När jag beskrev hennes personlighet så sa alla hundkännare "Ja det är typiskt Tervar, det..." Men hon hette Bästdals Kiara när jag köpte henne. Hon var bara åtta veckor när jag köpte henne och så liten att jag transporterade henne på tåget i en liten kattbur. Gud, nu är resan slut, nu är jag utan henne.  Nu är det alltså tänkt att jag ska klara mig själv.  Utan hund. .

Ena sekunden gråter jag över terven, och andra sekunden skrattar jag åt Galishimo. En märklig kompott av känslor av sorg och glädje, som byter av varandra slumpmässigt. Ena sekunden sliter det i hjärtat över vad jag förlorat. Andra sekunden förundras jag över vad jag har kvar. En jättefin unghäst som gjorde enorma framsteg just idag. En superfin kille. Jag har förlorat min bästa vän sedan 13 år men det går plötsligt framåt med min nya vän. Tårar. Tårar. Tårar. Skratt.

Pojkvännen följde mig till stallet och gjorde i ordning Galishimo åt mig. Sedan ledde han ned honom till ridbanan och värmde upp honom, från marken. Trots tårar och huvudvärk gick det bra för mig att sätta mig upp i sadeln. Och så fick jag mitt livs ridtur med Galishimo. Galishimo gjorde allt han kunde för mig. Allt han kunde. Vilken känsla. Jag råkade hålla honom för hårt i tyglarna, det märkte jag efteråt, men vilken glädje han gav mig. Jag har aldrig skrattat när jag ridit honom förut. Jag har aldrig verkligen lett stort, när jag suttit i sadeln på honom. Men det gjorde jag idag. Första dagen någonsin.

 På fredagkvällen blir jag orolig. Jag vankar av och an i lägenheten. "Jag saknar henne. Hon är borta..." mumlar jag flera gånger till pojkvännen. Det känns som att jag håller på att bli tokig. Jag tittar ängsligt mot hörnet där hon brukade sova. Jag försöker att äta och hålla mig till vanliga samtalsämnen men orden kommer bara... "Hon borde vara här och tigga nu." suckar jag. "Nu när vi står här vid köket och steker köttfärsen så borde hon stå i hallen och titta på oss... och se ut som ett frågetecken... " sörjer jag. Jag vrider och vänder på mig och känner hur det sliter i kroppen men jag försöker hålla ihop mig. Det har gått ganska bra för mig att hålla ett gott humör trots att Terven varit borta, förutom dagarna efter att jag lämnat henne hos pappa . Fast inte i kväll... När jag ska sova kommer sorgen med full kraft. Lika kraftigt som när jag lämnade henne hos pappa för två veckor sedan. Jag vaknar till, och jag tycker att jag

  Det känns ju lite taskigt att sätta på honom en sån här munkorg till sommaren. Man kan ju fundera på om det verkligen är värt det. Jag har funderat lite på om jag ska skaffa munkorg till Galishimo till sommaren. Inte för att han bits, utan för att han inte ska kunna frossa i gröngräs när han går på grönbete. Han är ju i väldigt fin form just nu och jag önskar han kunde behålla den. Om jag inte gör något nu så kommer han garanterat bli lite överviktig på sommarbetet. Det kan ju innebära lite hälsorisker, precis som människor riskerar hälsan om de är tjocka. Samtidigt vill man unna honom ett sommarbete då han missade stora delar av sommarbetet förra året på grund av hans skadade ben. Eller kan man verkligen "unna" någon att bli tjock? Eller är det tvärtom? Ska jag "unna" honom att få förmånen att vara lite slankare i år?  Så här såg han ut för nästan precis ett år sedan... Så här såg han ut igår...  Jag får fundera vidare på frågan. Vi får se

Galishimo gillar INTE när man kortar tyglarna. Icket. No way. Han protesterar genom att kasta med huvudet, nicka med huvudet, slita med huvudet, spjärna med huvudet, och alla övriga manövrar som han överhuvudtaget kan göra med ett huvud. Han provar dem alla. Han är kränkt helt enkelt. Korta tyglar. Som att sitta i ett fängelse. Hellre dör han i en självförvållad hjärnskakning. Ska matte bestämma vart huvudet ska placeras?!  Vad ska hon bestämma härnäst? Vart han får bajsa? Så, nej. Jag var inte populär idag. Men det går över. Som den gången han valde att totalt ignorera när jag sparkade honom på magen.   Ge mig några veckor, bara... 

Jag åkte arg och besviken från stallet idag. Tänk om jag slutade kalla mig feg. Fortsätter jag kalla mig feg kommer även andra att göra det. Det kan jag inte klandra dem för. Det var ju jag som presenterade mig så från början. Tänk om jag i stället kallade mig själv försiktig. Grundlig. Kunnig. Tålmodig. Kanske är det jättebra att jag på allvar ilsknar till, för den där extra gnistan vill nog säga mig något. Innerst inne vet jag ju att jag gör ett bra jobb med honom. Annars skulle jag aldrig spendera all denna enorma mängd ensamma tid med honom. Bara jag och Galishimo. Repetera. Öva. Lugna. Träna. Upprepa. Berömma. Det hade aldrig fungerat, denna träning hade aldrig blivit av, om jag inte innerst inne trodde på vad jag gjorde.