Livet är förändring

Det är ett år sedan jag separerade nu. Jag önskar jag hade en tidsmaskin, då hade jag besökt den där ledsna och ensamma Katarinan i det tomma huset för ett år sedan, och lämnat över en lapp till henne: Du kommer att ha det ganska jävligt ett tag framöver. Lite jobbigare än vad du kunde föreställa dig.  Du kommer att få problem med bostad och ekonomi, och du kommer att gråta inför en främmande kostymnisse på banken.  Du kommer också att stå i en sölig sörja av blod i stallet och undra om din häst kommer att dö.  Du kommer att undra hur mycket det är tänkt att du ska behöva orka? Det är den dåliga delen av ditt liv.  Men den där tomma känslan du har nu, den kommer att ge med sig snabbare än vad du tror. .  Du kommer att bli glatt överraskad.  Du kommer att gå ned i vikt och slippa bekymra dig över dina extrakilon.  Du kommer att kunna dra på dig tighta jeans i provhytten och le.  Du kommer att lära dig grunderna i att flyga en helikopter.  Du kommer att upptäcka hur

Jag var väldigt frisinnad när jag köpte Galishimo. Jag trodde inte jag skulle jobba honom särskilt mycket på volt, eftersom att voltarbete "sliter" på hästar. Jag trodde inte heller att jag skulle använda nosband och nosrem på min häst eftersom "en harmonisk häst som vet vad som begärs av den inte behöver tugga nervöst på bettet". Och det här med hjälplinor och inspänningslinor och allt det andra... jag trodde inte att jag skulle börja snärja in min stackars häst i ett linsystem. Jag tänkte att jag var tillräckligt kompetent och erfaren för att helt enkelt ge honom rätt guidning med rätt fingertoppskänsla. Tre år senare ser min häst ut som en julgran. Han är omsorgsfullt klädd i allsköns linor och hjälpsnören. Och det är så skönt. Så. Skönt. Förlåt alla hästvänner där ute som propagerar för fri dressyr och det otvingade samspelet mellan ryttare och häst, frihet och lydnad utan spända linor och tvång.  Förlåt, ty jag är en syndare. Efter att jag köpt det n

Jag fortsätter kämpa med Galishimo. Jag våndas och föraktar min egna ridrädsla. Jag försöker coacha mig mentalt med ljudband. Jag pratar ut om mina problem, och Pustar Ut när problemen tillfälligt lagt sig, för att sedan bli uppskruvad igen. Jag drömmer, jag hoppas, jag blir förtvivlad.  Jag intalar mig själv om och om igen att jag måste utmana mig själv och pressa mig själv och att framstegen kommer om jag inte ger upp utan kämpar, kämpar... kämpar.      Idag red jag inte, utan tömkörde Galishimo. Det var t u r, för han hade några rävar bakom örat. Han ville springa baklänges och snurra runt lite. Som en liten överraskning som han kanske tränat på i smyg, i hagen. Jag tömkörde ju honom och han trasslade genast in sig i linorna. Han blev stressad och fortsatte backa i trasslet av linor och han föll till slut på rumpan och ramlade över på sidan. Helt självförvållat. En helt logisk konsekvens av att ha drabbats av för många rävar bakom ö

Galishimo har skött sig strålande ett par dagar, och jag pustar ut. Han har rusat iväg några gånger och varit lite skraj men lugnat ned sig väldigt snabbt. Jag har mestadels tömkört honom när jag känt mig osäker och tagit saker från marken i stället, utan att sitta upp. Men i det stora hela så pustar jag ut just nu... Det känns verkligen som att han börjar vänja sig vid ridbanan och som att han kommer bättre till ro med uppgifterna. Jag med för den delen... .

Vilken sorg och glädje att ha ett arabiskt fullblod. Ena sekunden tror jag att jag kommer att dö, och den andra sekunden så känns det som jag har en sårbar liten kyckling i handen, som bara vill göra rätt. En liten kyckling på 400 kilo som är relativt dyr i drift i jämförelse med ordinära kycklingar. Det är väl det som gör mig så fascinerad av honom. Idag kunde jag ha honom lös i paddocken, utan lina, och han ville verkligen inget hellre än att vara en duktig häst... Ena sekunden förundras jag över hur mycket jag skulle kunna lära honom lös, från marken, å andra sidan slår det mig hur så lätt det blir fel när jag börjar bli för målinriktad med honom. Nej. Bäst att leka lite prestigelöst med honom i stället för att träna...

Jag har börjat lite med mental träning för min ridning. Säg det inte till någon. Jag tycker det hela är lite pinsamt. Det är väldigt flummigt. Och pinsamt. Man ska andas ut och in och känna lugnet. Och träna på att andas ut och in och känna lugnet. Det räcker tydligen inte med att andas ut och in en enda gång, utan det ska vara en intränad sinnesstämning som man ska lära sig att "nå" även när man är stressad. Och när hästen är stressad. Känns bara allmänt konstigt att träna sig på att andas för jag har hittills aldrig dött av syrebrist.  Överhuvudtaget känns det lite genant. Jag satt upp på Galishimo igår kväll och försökte andas ut och in och känna lugnet. Gick väl sådär efter som att mina jeans sprack, i ett ljudligt sprakande, när jag satte mig upp i sadeln. Bara där så är min fokus ganska förstörd... .