Livet är förändring

Jag och Nina åkte tillsammans till Hudiksvall för att hämta Galishimo. Jag fick låna en rejäl dieselbil med dragkrok av Mari. Transporten hade Galishimos uppfödare lämnat vid kliniken i Hudiksvall. Jag hade jobbat 12 timmar innan dess, sovit 4 timmar. Nina var på strålande humör. Det var fuktigt och dimma med ett segt, ihållande regn, hela dagen. Vi startade klockan 05 på morgonen och rullade timme efter timme. Men det går. Allt går. Så fort Galishimo hörde att jag ropade efter honom, på kliniken, så skriade han genast ett högt gnägg. Jag såg genast att han blvit riktigt fint omhändertagen. Han var välryktad och alldeles glansig i pälsen. Han har verkligen sett ut lite som en köttbulle, men på grund av koliken och boxvilan så hade han smalnat av ordentligt och såg väldigt fin ut. Jag lastade in honom i transporten som om det var den naturligaste saken i världen. Jag stängde transportluckan och såg till att allt satt fast. Nina har tävlat i Dressyr och kört enormt mycket transport

Jag har fått en slags inflammation i ryggen. I fileerna där vid midjan, jämte ryggraden. Jag undrar vad musklerna hade hetat om jag varit en slaktad ko? Entré cote? Nej, längre ned. Det måste vara ryggbiffen. Jag har ont i ryggbiffen. Jag äter Ipren och stapplar runt och grimaserar och ger ifrån mig höga stön när jag långsamt försöker lägga mig på rygg. Nästan ko-råmanden. Nästan. Jag har åkt runt lite och fotograferat hästar. Det är ett skönt sätt att vara osocial och social bland folk på samma gång. Om jag fotograferar så slipper jag prata med folk lite mer ingående om att jag är nyseparerad, ekonomiskt pank, saknar diverse möbler, genomgår en livskris samt har en halt ponny som behöver rehabilitering. Det är liksom ingen humörhöjare. Men om jag är där och fotar så kan jag mingla lite ytligare. Gratta Elin som jobbat bra med Galishimos helsyster, jag kan ta en kaffe med Linda, eller så bara gå undan och fota lite. Sedan har jag ju David som jag haft som kompis i tio år och som aldrig

Galishimo mår bra nu, i Hudiksvall! Han ska bara återhämta sig och operationssåret ska läka och allt sådant. Jag känner mig så lättad. Nästa vecka får jag ta hem honom till Skellefteå... det blir en skön början på semestern. Jag saknar honom...

Galishimo har nu även fått kolik på djursjukhuset. Det är en slags tarmvred som kan ha dödlig utgång. Veterinärerna tror det kan ha berott på en kombination av stress, den långa transportsträckan, och så kan medicinerna och antibiotikan ha nedsatt tarmfunktionen något. De har gett honom dropp och försöker hjälpa honom så gott de kan. De låter fortfarande positiva, men jag blir rädd när jag hör dem berätta det. Så rädd. Jag vill bara att allt ska bli bra. Jag vill bara få tillbaka honom...

Jag lutar mig tillbaka och andas ut. Klockan är snart tolv på natten och jag har troligen hittat en person att följa mig och hämta Galishimo. När det nu blir av. Det känns lite jobbigt att hämta honom. Jag vill mer än gärna lämna kvar honom där på kliniken. Han kan få stanna bland alla professionella veterinärer och assistenter som vet vad dom gör. Han kan få bo där en månad. Och bara bli perfekt omskött. Av dom som kan det där. Jag har ingen erfarenhet av skador och sårvård och bandage-pill och hälsostatus. Jag vill bara lämna bort honom där han får den allra bästa vård som går att erbjuda. Tänk om jag missar om han får feber eller får en infektion eller om jag missförstår något, när han kommer hem... Tänk om jag bandagerar för hårt så att syretillförseln stryps och såret blir värre eller om jag bandagerar för lätt, så att allt bara lossnar och trasslar in sig i benen på honom. Just nu är jag väldigt tveksam om jag ens kan någonting om hästar över huvudtaget. Det känns j

Galishimos båda uppfödare började avresan till min ort klockan tolv på natten och de levererade bil med dragkrok, samt en stor, luftig och stabil hästtransport. Mitt i natten stod de där och beräknade resrutten som om det var den naturligaste saken i världen, att de skulle hjälpa till. En tjej från grannstallet mötte mig också på stallplanen. Mitt i natten. "Du måste ju ha fika med dig!" log hon varmt. Hon gav mig en hel kasse med flera flaskor lokavatten, mackor med ost och gurka inlindade i bakplåtspapper, hemgjorda chokladbollar, och godis. Hon log entusiastiskt mot mig och sa "Det här kommer ju att bli jbra! Galishimo är ju duktig. Se till att äta och vila när du kan, bara!" ' Och så fick jag en stor kram och varma lyckönskningar. Mitt i natten. Klockan två på natten stapplar Galishimo över stallgolvet på tre ben. Hjärtat brister en smula av att se honom ha så svårt att gå. Sommarnatten är lugn och fridfull och Galishimos kompisar gnäggar efter hono

Att lämna mitt hem, det kunde jag leva med, att bli bostadslös och fixa min nya etta klarade jag av. Det gick. Att bli utan min sambo kunde jag också hantera. Någorlunda. Det är jobbigt när relationer spricker men man dör inte. Men utan Galishimo vet jag inte vad jag tar mig till. Han är ju allt jag har kvar.