Livet är förändring

Jag försökte leda Galo över en bom idag. Galo tog sats och skyndade sig över bom med viftande ben och ruskande huvud. "Men du gjorde ju det här igår! Du lugnade ned dig till slut." sa jag pedagogiskt. Galo tog sats igen och skyndade sig över bomen under stor dramatik. Det är ju då man ska skärpa kraven lite och säga att nu är det dags för lite ordning och reda. Om man inte är svag i själen. Jag råkar ju vara svag i själen emellanåt. Nu är det ju tyvärr så här att Galo såg gräsligt söt ut när han med stor entusiasm brallade över bomen. Han har ju gjort det ett par gånger förut, och nu börjar han inse att att detta med en bom på marken, är spännande och inte alls så otäckt som han tyckte förut. Han är med andra ord inte lika skeptisk utan klart mer entusiastisk. Och det är ju en liten vinst i sig...

Jag började tröttna på Galos bom-träning så jag överlät uppdraget till sambon. Uppdrag: Galo ska gå över en bom, lugnt och avspänt, utan någon som helst dramatik. Det är en bom. Det är inte farligt. Man måste bara lyfta på bakbenen. Sambon tog helhjärtat på sig uppgiften och visst blev det framsteg! :)

Hittills har jag bara njutit av helgen. Solen värmer. Sommaren är i antågande. Vi har äntligen ett hem som ser ut som ett riktigt hem. Ett. Riktigt. Hem . Sambon har kommit hem från sin sjuveckors-utbildning och vi umgås mer igen. Idag köpte han en grill, så vi marinerade kött och grillade på baksidan, och pratade med grannarna. Jag köpte en fotomontage-ram och stoppade in lite foton i den, och så hängde vi upp den ovanför arbetsbordet. :)

"Du gör helt rätt. Fortsätt att göra det du gör!" sa instruktören denna gång, när jag visade upp min träning med Galo. Jag har tränat honom varannan dag, paralellt med renovering och annat. Det kändes märkligt. Han hade ingenting alls att anmärka på oss. Galo blir finare och finare och utvecklas steg för steg. Träningen går bra. Instruktören verkar hysa förtroende för mig och Galo. Allt är lugna gatan. Jag börjar långsamt slappna av lite. Jag känner att jag växer lite mer. Jag tappade en hel del självförtroende under vintern när jag slutade sitta på honom, men nu kommer självförtroendet krypande tillbaka. Det handlar inte om brister i ledarskap, teknikträning, hästpsykologi eller Horsemanship. Det handlar om tid. Vanlig tid. Om jag ger hästen tid så ger han mig framsteg. En väldigt fair deal. "Jag funderar på att köpa en sele till honom. Tänkte att han så småningom skulle kunna dra en vagn." sa jag lite dröjande. "Det låter som en bra idé!" sa instruktö

Nu när liksom bollen blivit satt i rullning så fortsätter vi bara göra det fint hemma. Vi köpte en ny soffa... ...vi gick in på blomsterlandet och köpte nya blommor till vardagsrummet. :) Vi har inte vetat vad vi ska göra av "vita väggen" som stått och gapat tom, så jag bestämde mig för att helt enkelt hänga en gardin där, tills vidare. Det blev fint det också. JA, terven får sova i nya soffan. D et är hennes hundliga rättighet, efter 11 år i trogen tjänst. Då får man ligga på nya soffan. Utan bråk. .

Jag har stirrat på Galo en hel del och nu är jag väldigt säker på min sak. Han blir en ponny. En väldigt söt ponny. Han kommer inte att uppnå en så pass stor storlek att han kan kallas häst. Han växer bara på bredden, det har inte hänt mycket på höjden. Vuxna människor får tyvärr inte tävla ponnier i ponnyklasser så om jag vill tävla med honom i framtiden så måste vi tävla med de stora hästarna. Vilket skulle kunna bli en ganska lustig syn då vi MINST kommer att vara ett huvud mindre än alla andra, stora, svenska-halvblods-hästar. Så om man tänker på det på DET viset så kommer vi inte att sopa någon bana konkurrensmässigt. Troligen kan vi nog hamna sist både här och var i resultatlistorna. Det känns lite befriande, faktiskt. Vi kommer att vara där på våra egna villkor. Och mer för nöjes skull än att för prestera. Huvudsaken är ju att vi någon gång per år klär upp oss lite och visar vad vi går för. Och att jag ber sambon tar lite bilder så jag kommer ihåg hur det var. Man kanske t