Livet är förändring

Galo har blivit glad och lydig igen. Lösningen för denna stund verkar ha varit att undvika andra hästar när vi tränar så han lättare kan fokusera på mig. Idag blev det inte en enda ful grimage, ingen spark och ingen cirkus. Märk väl att lösningen inte var att smiska hans håriga rumpa och straffa honom för "att han inte såg mig som sin naturliga ledare". Jag har inte ändrat mitt beteende eller mitt "ledarskap" eller "börjat säga ifrån på skarpen" utan helt enkelt ändrat träningsmiljön. Jag har underlättat för honom i stället för att disciplinera honom. Trots att jag fick rådet att disciplinera honom hårdare av ett par stycken... Han är faktiskt bara en liten unghäst. Och det är faktiskt väldigt mycket nytt för honom att ta in just nu. Jag ska fortsätta underlätta träningen för honom. Så mycket jag bara kan. När han har vuxit på sig så kommer vi att ha massor av möjligheter att hänga med andra hästar och ryttare. Tack till Per som filmade! Titta på

Vissa saker undviker jag att berätta, för att slippa bli föremål för debatter. Men nu tänker jag kliva ut ur garderoben och säga att jag tror hästar mår bäst av att bara vara Hästar i så hög utsträckning som möjligt. De ska vara ute, de ska vara tillsammans med (och kunna bråka med) hästkompisar, de ska helst slippa ha järnskor, de ska ha fri tillgång till mat och vatten. Sedan är det inte alltid möjligt att ha hästar på det viset, av flera olika orsaker, men för egen del så försöker jag vara så öppen som möjligt.

Idag fortsatte jag med mitt koncept om att jobba ensam med min häst. Vi gick ensamma på en långpromenad och mötte flera bilar, en bil med släp, två hundar, två stavgångare och såg dessutom en skoter och en traktor. För utomstående kan det verka märkligt att jag räknar upp dessa företeelser men i hästögon är samtliga av dessa möten motsvarande en utmaning i "Fear Factor" och det är ännu läskigare om man som en ung häst tvingas gå först när utmaningarna kommer. Men han var otroligt modig och positiv och skötte sig fint. Öronen var framåt och han lydde glatt minsta lilla vink. Det såg nästan ut som om han förnöjt viftade på svansen ibland... Så jag kunde i godan ro njuta av det magiska vinterlandskapet och leka med mobilen. Vilken kanondag! Kvällen avslutades med min mosters mans 60-års-kalas. Per mötte modigt kända och okända släktingar, och höll ställningarna. Han kan verkligen få människor att le. Jag har alltså två grabbar som jág inte kan vara annat än stolt över!

Idag sadlade jag och tränsade skitungen och drog på mig hjälmen. Han var vild. Han var galen. Han var oberäknerlig. Han var oinriden. Han gjorde fula grimager. "Eh. Är du kvar här länge, eller?" frågade jag en tjej i stallet. "Ja.. hurså?" "Jo. Jag ska gå ut med Galo till ridbanan där ute och... jag öh. Kan du kolla att jag lever bara, innan du går hem för kvällen?" sa jag och försökte att inte se osäker ut. Tjejen tittade lite tveksamt på mig och sedan tittade hon lika tveksamt på Skitungen som just vid det ögonblicket försökte få av sig tränset genom att göra fula grimager och ruska på huvudet. Trots att han haft träns på sig sedan oktober 2011och tyckt att det varit helt okej innan. "Självklart gör jag det." sa hon sedan och jag kunde andas ut. Det var ju den här teorin jag hade om att vi hade för många störningsmoment omkring oss, och att det var därför han blivit så oberäknerlig och explosiv. Störningsmomenten för hans del är andra h

Jag har ju berättat att jag tror att min häst fantiserar om världsherravälde, eller hur?  Idag ringde dom från stallet och berättade att han sprängt hagen och sprungit rakt genom linorna. Som en kul grej, liksom. Enligt uppgift hade Galishimo tyckt att detta trick var vansinnigt roligt och hade njutit av sin frihet. Han hade undersökt området med stor entusiasm och nyfikenhet samtidigt som resten av hästägarna försökte förhindra restrerande hästar i hagen från att rymma. När de skulle fånga in Galishimo så glömde han dock fantasierna om världsherravälde och började hoppas på godis i stället, så tydligen var han relativt lätt att fånga in. Skitungen. Så nu fick hagen lagas av några andra hästägare ute i snö, mörker och minusgrader. Samtidigt satt jag helt ovetandes hemma och åt hamburgare och såg på Ponnyakuten i godan ro. Och hade glömt mobilen i jackfickan när de försökte ringa mig... Gud vad jag kände mig otillräcklig när det gick upp för mig vad som hade hänt. Jag vet inte rik

Jag fann en gammal film på mig när jag hoppade fallskärm på Aros. Tyvärr har jag inte så många filmer från den tiden. Ibland blir jag ledsen och tänker att den där tiden aldrig kommer tillbaka och åren som jag hoppade fallskärm var så unika. Men å andra sidan... det är aldrig för sent. Jag kanske drar en repa till... när jag är 40, kanske?

Människa tömkör häst mitt på vägen. Det är den nionde tömkörningen i ordningen. Häst brallar ur fullständigt. Häst sparkar med bakhovarna mot månen. Häst trasslar in ena benet i en töm. Häst får ett hårt ryck i mungipan när benet trasslar in i tömen. Häst får fullständig panik. Bil kommer. Häst kastar sig ned i diket så häst får panik. Häst fortsätter trassla och springer i cirklar. "Lugn, bara lugn." säger jag och känner oron växa när jag tappar ordningen på tömarna runt hans ben. Jag tänker att det kanske är bättre att släppa än att slita nu när han är så uppjagad. Jag vill inte att han ska bryta ett ben eller fortsätta kämpa mot linorna. Bilen som vi mötte har stannat. Jag släpper hästen helt och hållet. Med tömmar och allt. Hoppas på att han ska sluta slåss mot linorna som stramar omkring honom, när jag försökt bromsa honom. "Du är lös nu, det löser sig." säger jag lugnt. Jag släpper allt och stannar av. Men han springer inte hem. Trots att det bara är 100 me