Livet är förändring

Jag måste ha blivit lätt traumatiserad av förra årets storslam då jag blev dålig i flera månaders tid, och fick svårt med andningen. Nu är jag förkyld. Jag förstår att jag är förkyld. Jag inser att det som händer mig nu är ofarligt och inga som helst konstigheter. Men konstigt nog blev jag ändå orolig. Så igår ringde jag konstant till mina vänner, min mamma, och slängde sms omkring mig för fulla muggar. För det kändes livsfarligt att vara ensam. Ensam med förkylningen. Som bara är en förkylning. Som är helt ofarlig. Men rädslan låg ändå kvar där någonstans och gnagde. Förra året fick jag erfara att kroppen kan slås ut. Den kan göra det. Bara sådär, liksom. Och den erfarenheten var läskigt. Som fan. Till min överraskning så ringde en kompis, som faktiskt råkar vara läkare, på kvällen. Han har inte ringt mig på flera månader. Jag berättade inte för honom att jag blivit nojjig över min förkylning. Jag tyckte dock att det var märkligt att en läkare ringer mig just idag och säger "Tje

Cykla aldrig tre mil och spring aldrig två mil efter att (citat:) "Febern ju gått ur kroppen." (slutcitat.) Jag är jättesjuk igen, värre än förra rundan i början på förra veckan. Och mina vänner som förtvivlat försökte hindra mig från att träna för hårt låter lite mjuka på rösten och säger: "Vad var det vi sa?" Men det var ju så jäkla KUL. Ni anar inte! Cykeln blänkte i sista sommarsolen när jag cyklade, och jag och Karin hade en lång skvallerrunda med fikapauser här och var när vi joggade i långsam takt. Det var finaste sista semesterminnena och febern HADE ju gått ur kroppen. Juh. Så nu sitter idioten här. Med snytpapper och huvudvärk och med en yrsel så jag nästan tappar balansen när jag snyter mig och INGEN tycker synd om mig. Bara för att det är självförvållat, liksom. Jag menar, vad är DET för skäl att inte tycka synd om någon? .

Jag och Karin sprang en tvåmilarunda (20,8 km närmare bestämt) i det friska soliga vädret. Efter femton kilometer bad mina knän mig uttryckligen att dra åt helvete. "Lägg av, för fan!" sa mitt vänsterknä. Uttryckligen och verbalt. Det kändes lite overkligt, men pressar man sina knän till en viss gräns så säger de tydligen ifrån. Jag känner igen känslan som jag hade när jag fick löparknä i början av min löparkarriär. En distinkt smärta just när man springer i nedförsbackar. Så.. Lidingöloppet blev plötsligt lite mer osäkert. Har jag ordning på mina knän innan dess? Troligen inte. Det blir att ta det försiktigt och inte vara rädd för att promenera emellanåt. Jag tänker kämpa vidare, med hänsyn till kroppens nya förutsättningar, och gör det bästa tänkbara av situationen. Så är det bara... :) .

Denna cykeltur passerade jag 100 träningsmil på cykel. Jag har varit förkyld i fyra dagar men nu kände jag mig äntligen piggare. Långsamt gled jag från att vara den osäkra tjejen (som fick mutas med choklad av cykelinstruktören för att överhuvudtaget orka hem) till att bli stabilare i min cykelträning. Jag har närmat mig tjejen jag var år 2008, och till vintern så lär jag blåsa ifrån henne, om träningen fortsätter gå så här bra. Idag cyklade jag och Karin i full fräs i den svala luften och i eftermiddagssolen. Vi tyckte att vi cyklade så bra att vi förtjänade en glasspaus halvvägs hem... .

Idag tog jag steget mot ACTierps cykelklubb. Jag har anmält mig till Vätternrundan 2011, via deras anmälningsgate och fyllt i ACTierp som min klubbtillhörighet. Allt på inrådan och uppmuntran av Silva. Jag känner att jag kan lita på henne. Hon ger ett så förtroendefullt och seriöst intryck. Titta bara på bilden. Henne kan man lita på. Hon vet vad hon gör. Hoppas jag. Innerligt. Om det nu skulle vara så att hon mot all förmodan inte vet vad hon gör så kan jag ge mig bara den på att man får riktigt roligt oavsett utfall. .

Forskare i Tjärnö har tittat på Strandsnäckor. Strandsnäckor har ganska intressanta sexliv. Särskilt snäckhonan. Hanarna håller på som killar gör, de jagar ifatt tjejer (genom att följa deras slemspår), bjuder dem eventuellt på lite blommor och några komplimanger, och sedan är det pang på, bara. Snäckhonorna har börjat tröttna. En snäckhona kan tydligen inte säga "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk..." utan de gör väl det de måste. De biter väl ihop, eller något. Med sina små snäcktänder, eller vad de nu har att bita ihop med. Snäckhonorna är nämligen gruvligt heta på marknaden. En hona kan bära på yngel från 20 olika hanar, helt utan inblandning av alkohol och andra festligheter. Men nu har det tydligen skett ett evolutionsmässigt under. Honorna kan maskera sina slemspår så hannarna inte riktigt vet om de är tjejer eller killar. Hannarna börjar hetsa runt efter alla slemspår de hittar och ibland råkar det ju vara andra hannar vilket säkert leder till en och annan pinsa

Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg. När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen l