Livet är förändring

Ares var inte jätteförtjust i det nyrenoverade kostallet. Jag gick in och ut ur kostallet ett par gånger i söndags, men han fick inte riktigt grepp om vad det handlade om. Han var snäll men lite spänd, han undrade vad som skulle hända, och ville absolut inte ha en motiverande godis eller äta hö där inne. Jag är fortfarande inte en stjärna på att hantera spända hästar för jag är rädd att de ska explodera och springa över mig.  Det hände ett mycket litet antal gånger, kanske tre gånger, under Galishimos elva år med mig, som han blev jätterädd och sprang över mig eller omkull mig, och jag gjorde mig aldrig illa. Men man vet i bakhuvudet att det KAN hända, att man kan få en häst över sig, och jag får då känslan av att jag är i fara, och har svårt att koppla bort det.   Så då fick husse ta över. Bästa, bästa, husse! Jonatan har aldrig upplevt att få en häst över sig och har bara goda erfarenheter av både Ares och Super-Sessan. Han litar på dem och litar på att han själv kan ha...

Förra veckan så satte vi igång med något vi egentligen lite smått påbörjade i april 2024: renoveringen av kostallet. Det började när Jonatan insåg att även han ville ha en häst, och vi övervägde att ha dem hemma på gården redan då. Vi började köra lite skräp från kostallet men jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Min mentala nödbroms. Jag var överväldigad av saker som behövde fixas för att få hem hästarna och sade att jag inte skulle klara av att växla upp för att fixa även detta. Så vi tog ett steg tillbaka, och har haft båda våra hästar i ett annat stall i ett år under tiden vi tagit en åtgärd i taget.  Här var vi i april 2024 när jag ryggade tillbaka. Observera den gamla kylen, (full med prylar) till vänster, och att det fanns ett långt verkstadsbord till höger som även dolde ett hål i väggen, en mockningslucka, bakom sig.  Jonatan rensade lite under förra helgen och på söndagen förra veckan sade han: ”Allt som är kvar i kostallet kan vi nu köra på återvinningen, jag har ...

  Nu har hästarna börjat vila mer i ligghallen. Vi hittar lite mer skit i kojan, vilket tyder på att de spenderar mer tid där, och denna fina gryningsbild tog Jonatan i går morse, då båda låg och vilade där. Det värmer verkligen i hjärtat att se!  När jag tittade till hästarna på lunchrasten så låg Sessan också och solade i halmen utanför kojan. Hon såg så nöjd ut. Hon brukade vila mycket på Brönet där vi stod förut men det är inte förrän igår som vi såg henne ligga ner igen. Det är nog en fråga om trygghet, men vädret har ju inte heller varit det bästa för att ligga och sola.  En sak som vi diskuterat lite fram och tillbaka, jag och Jonatan, det är hur vi skulle göra det med mockning i nya hagen hos hästarna. Hagen är ju relativt stor för två hästar och ganska avlång. Det finns ett skogsparti, en zon med mat och ligghall, en liten slänt ner mot sjön och en liten gräsplätt. Det är inte så lätt att gå runt i det högväxta riset i skogen och leta hästträck eller dra skottkär...

  Hur häftigt var det inte att ta Ares på den första turen utanför hagen idag? Jag och Jonatan hade pratat om att Ares och Sessan verkade redo att lämna hagen och ta en promenad tillsammans.  Jag har haft en ganska tung förkylning, med sjukskrivning torsdag och fredag.Trots att jag kände mig bättre nu på lördagen så var jag inte säker på om jag skulle orka rida, men ibland tar vi på Ares hans sadel som en "arbesväst" så han vet att han ska ut och jobba. Så vi gjorde så idag med. Självklart blev jag dock sugen att sitta upp när Ares visade sig vara väldigt nyfiken, framåt och kändes väldigt trygg och dundertrevlig att hantera. Så det dröjde inte länge förrän jag balanserade på en sten i skogen och skulle kravla mig upp.  Det blåste ca 11 sekundmeter men jag tänker inte på blåsten så mycket längre, Ares reagerar inte så mycket på blåst det går väldigt bra för mig. I skogen blåser det ju dessutom knappt alls.  Det är otroligt skönt at känna sig trygg med Ares trots att ...

  Nu har hästarna varit hemma i fem dagar och dom är så lugna! Jag har inte sett något spring alls på fyra dagar och det har inte grannarna, som har utsikt över hagen, sett heller. De lunkar runt och undersöker hagen och kommer glatt och hälsar direkt de ser oss. Jag är nöjd över storleken på hagen också och det verkar som att de vandrar runt i alla delar av den. Ares har flyttat på Sessan lite. Han gör det långsamt, men bestämt, så hon har god tid att flytta på sig efter första varningen, men de gosar också med varandra. Det har inte blivit några sår eller blessyrer. Det enda vi kan hitta är att Sessan tappat en tuss hår på halsen där hon fått ett nyp.  Jag har verkligen uppskattat att vara på Brönet, eller i de flesta stall som jag vistats i genom åren, men jag måste ändå erkänna att jag är otroligt, otroligt, lättad över att jag för första gången i mitt liv kan vara trygg med att jag har kontroll på vilka hästar som kommer in och ut ur hagen. Ibland tycker jag verkligen att...

  Det känns lite overkligt att ha hästarna hemma. Jag jobbar hemifrån idag, till stor del för att jag är lite sjuk och inte vill smitta någon i det öppna kontorslandskapet. Men vid 10.00 tog jag en paus, och tog på mig overallen och gick ned till hagen för att titta till hästarna. Då kom de mot mig, i sakta mak, ut från den tunna dimman. Så konstigt. Så overkligt. Dom är alltså här hemma. Strax bakom knuten.  Jag har alltså åkt till ett stall så ofta jag kunnat, i 13 år. Det var en paus på tre månader när Galishimo dog och jag väntade in Ares, men det är enda undantaget under alla dessa år. Jag köpte Galishimo år 2011 och sedan har jag haft olika stall som mitt andra hem. Det kommer att kännas konstigt med den nya tiden som kommer nu.  Jag ska inte ljuga om att luften gått ur mig. Det har varit en intensiv sommar då vi båda jobbat hårt för detta, på var sina håll, och det har verkligen varit jobbigt med höpackning och fixa matlådor till Ares, hans fång och hur vi klurat p...

  Ja herregud. Nu är dom hemma! Jag tror knappt det är sant! I torsdags och i fredags var jag väldigt orolig. Jag var osäker på om stormen Amy skulle påverka Västerbotten på lördagsnatten, och stressa våra unghästar första natten de skulle sova i nya hagen. Direkt efter jobbet på fredagen ställde jag mig ute i hagen, betraktade suset i träden, och tittade oroligt på väderappen och försökte få grepp om hur mycket det skulle komma att blåsa just hos oss. Jag hade en dålig känsla i magen, och undrade om vi ändå inte hade för bråttom?! Sedan så hade jag processat det hela klart, och på lördagsmorgonen, när flytten skulle bli av, så kände jag mig positiv och lugn. Stormen skulle inte nå Västerbotten mer än lite friska nattliga vindar. Planen var att vi först skulle lasta Ares, och så skulle jag sällskapa honom i vår nya hage en timme i väntan på att Jonatan och mamma skulle hinna vända om och hämta Sessan.  Ares skötte sig strålande till en början, han klev villigt in i transporten...