Livet är förändring

Och så blir jag ju givetvis sjuk nu i början på min semester. Jag som ville så mycket. Klockan är över åtta på kvällen och jag inte kommit mig upp ur sängen ännu. Ska väl hinna titta till Galishimo men det känns tungt. Igår fotograferade jag några hästar och ryttare i mitt stall som tränade trail. Jag trivs verkligen i stallet. Det är alltid något på gång, det är alltid någon där. Det finns alltid uteritter och kompisar om jag vill, och jag kan träna avskilt också, om jag vill. Oftast tränar jag avskilt, bara jag och Galishimo, men det är så roligt varje gång jag kommer in i stallgången och möts av alla bekanta ansikten. Jag tog många bilder från gårkvällen, men jag är för trött för att be om lov att publicera dem.. här är i alla fall en fantastisk tjej som rider ett ungt kallblod. Hon är både försiktig, respektfull och positiv, och den unga hästen gör allt för henne. Här ber hon hästen kliva upp på en lastpall för första gången, och hon gör det lydigt utan att blinka, fullt koncen

För ett år sedan var Galishimo allvarligt och akut skadad, vilket krävde en omfattande operation i Hudiksvall. Han fick även kolik (förstoppning) som biverkning av detta och veterinärerna slangade in olja genom näsan ner i magen, för att inte tarmarna skulle brista av förstoppningen. Han fick massor av lugnande och smärtstillande och jag satt hemma, femtio mil bort, och kunde inget göra. Jag var så förtvivlad och uppgiven. Men veterinärkliniken i Hudiksvall var awesome och idag märker man inget av hans skador.  Livet är förändring... 

Så infinner den sig... lite smygande såhär just innan semester har börjat. Lite ro i kroppen och min kreativitet. som en välkommen gäst som jag inte sett på länge, som varit borta i månader och ibland år. Och så kommer den bara tillbaka... när jag behöver den som mest. Det blir lite som att återupptäcka mig själv, igen. .

Jag skulle förklara för filmkillen att jag inte ville ställa upp på ridfilm och fick en granskande blick och ett: "Ja, jag har läst din blogg." lite sådär som att han inte var sådär jätteimponerad över mina målande beskrivningar. Då tänkte jag att det vore praktiskt om jag bytte samtalsämne, fort som sjutton. Over and out. Som hans helikopterkamera som jag gärna ville prova. Den kan man ägna sig åt. I stället. En halvtimme senare ligger en svårt skadad liten helikopterkamera på marken, skev och vind, och fipplar hjälplöst med sina propellerblad, som en skadeskjuten mås, och jag står bredvid den med fjärrkontrollen i min hand och säger: "Det var inte jag!". Jag tittar lite hjälplöst på när filmkillen bär in den i bilskuffen och han säger att den säkert går skruva ihop igen och det finns ingen del av den som inte går att ersätta. Sedan så var det liksom bara ett gyllene tillfälle att åka hem. Kände jag.   Nog om människobyn.  Jag ska fokusera bloggen enbart

Åkte hem till mamma i helgen och hemmet där jag vuxit upp. Jag åkte också till pappa och hälsade på. Det är så välbekant men ändå så annorlunda. Och hundar överallt. Naturen finns bara runt hörnet. När jag sov hos mamma och hade fönstret öppet, för att släppa in lite sval luft, så hörde jag ljud från nattens fåglar och djur. Så annorlunda i jämförelse med min lilla etta och ljuden av bilar och det avlägsna sorlet från människor. Det här är något annat...

I fredags gick jag på semester. Det är redan den mest annorlunda semester jag haft. Till att börja med hade jag arbetat bort en hel del arbetsuppgifter och kunde "varva ned" lite tidigare under veckan. Jag kunde sluta lite tidigare, ta en längre lunch, shoppa lite. Då det varit över 30 plusgrader den här veckan har jag inte ridit Galishimo heller utan gett honom sommarlov. I och för sig så är han en ökenhäst, men matte är en norrlänning, som dessutom alltid är fullt påklädd när hon rider honom för att undvika skrapsår när hon faller av. Det blir för varmt för mig , helt enkelt. I år är ingen häst skadad. I år är jag inte nyseparerad och utan möbler i lägenheten. I år befinner jag mig inte i någon relationskris eller i någon livskris. I år finns det inga krav eller förväntningar på mig som flickvän eller sambo. Inga krav som ryttare heller för den delen, då jag inte heller rider för någon instruktör. I år lämnar jag ett välstädat kontorsbord med sorterade uppgifter i olika p

Jag har tittat lite på hans filmer och tagit ett ögonblick från en av hans videor. Sedan har jag åtminstone försökt att sätta mig in i tjejens situation och åtminstone försökt att föreställa mig hur det skulle kunna bli. Rida Galishimo utan sadel... jag skulle inte ens ta mig upp innan jag glidit av igen. Rida utan hjälm... skulle inte tro det heller med tanke på de smällar min illa tilltygade hjälm tagit... Rida i vatten... skulle inte.... Full fart gas i botten... skulle inte tro det... Nä. Och om jag, på mina 33 år, skulle försöka mig på att skumpa runt i tunn klänning och utan BH dessutom... My god. Han skulle kunna bli blind för livet.  .