Livet är förändring

     Jag längtar efter att Galishimo ska bli bra igen. Att få rida honom igen. Jag hoppas att han blir frisk i sitt ben och att han klarar det här. Jag vill verkligen att allt ska bli bra igen. Jag vill sitta upp på honom igen. Få galoppera med honom igen...           

Det händer fortfarande ovanligt lite i mitt liv. Det kan ha något att göra med att jag inte alls beger mig ut i "hetluften" längre. Jag varken träffar särskilt mycket folk eller söker utmaningar.   Allt oftare går jag ut och... eh. Stannar där ute. Länge.          Med tanke på hur många små kojor som är utplacerade här och var, så har jag även börjat fundera på att köpa ett primuskök och "äta ute" oftare. Så jag kan stanna ute ännu längre. Det känns lite tudelat. Rent intellektuellt så är det nu jag borde "gå ut" och "träffa folk" och "bygga sociala nätverk" men det går lite trögt för mig. Det är lättare att bara gå ut. Andas.    

Ja, nu har jag ju vidgat begreppet "bra" litegrann. Man måste vidga begreppet "bra" när man har en häst som Galishimo. Han studsar som bara den. Eventuellt studsar han sönder frakturen så det bara är pulver av hela kotan om en vecka. Det är ju det här med att han är van att gå på lösdrift med sina kompisar och han vantrivs med att vara ensam i en pytteliten hage. Han riskerar eventuellt att studsa ihjäl sig. Eller så tränar han bara hårt, så att han är i toppform, när han blir friskförklarad. I dag tog han en paus i studsandet, troligen hade han studsat sig utmattad. Förutom att grimman hamnat på sned så mår han i det hela ganska bra. Alltså "bra" som i "Galishimo-bra" då... Studsa inte sönder frakturen grabben. Jag vill ju ha kvar dig...

Att fotografera är som att blomma ut i all min överkänslighet, och bara frossa i mitt överdrivna detaljsinne. Dessa egenskaper är givetvis annars är ganska tröttsamma att besitta i vanliga fall. Men håller jag i en kamera så fungerar ju dessa egenskaper utmärkt. Det är skönt. Dessutom börjar folk känna igen mig, när jag kommer med kameran och de flesta blir verkligen glada över bilderna. Det är kul. Jag börjar gilla fotograferingen mer och mer...

Jag har återfunnit mitt intresse för böcker nu. Den här boken är värd att nämna. Konsten att vara kvinna. Jag tröttnar aldrig på roliga kvinnor. Caitlin har ingen som helst integritet heller vilket ger en mycket intressant dimension. Och hon har så mycket att skriva om. Hon är rå och skönlitterär på samma gång och pendlar hejdlöst mellan dessa dimensioner. Och jag vet inte om jag ska grimagera eller skratta. Hon berör mig i alla fall. Jag drar ett kort citat från sidan 58. Bara på måfå: "En gång på Glastonburyfestivalen, när håret (på huvudet) var midjelångt och färgat körsbärsrött, kom jag på att jag skulle färga armhålor och muff i en matchande nyans. Sagt och gjort: Fram med toningsmedlet. 'Här kommer röda faran!' tänkte jag i mitt vilda sinne, och kladdade loss. Efter två timmar hade jag svettats bort alltihop, och färgen hade blött igenom t-shirten så att det såg ut som att jag hade ohyggliga variga utslag i armhålorna. Fast jag slapp lindrigt undan med mitt färg

Quiet: The power of introverts in a world that cant stop talking. Av Susan Cain. Den här boken är det bästa som hänt mig detta år. Det här är ingen "må-bra"-bok och det är inte heller en bok med käcka tillrop eller Mia Törnkvist-budskap, det är absolut ingen tröstebok typ "Drunkna inte i dina egna känslor" eller gråtmilda vardagsepisoder. Det här vetenskap. Rätt och slätt. Forksningsresultat. Susan är jurist och har tittat på den introverta personligheten och samlat allt intressant hon kunnat hitta, under sju års tid. Hon tar upp introverta personers betydelser genom historien, i kulturen, skillnader mellan exempelvis USA och Japan. Förr och nu. Allt från Einstein till författaren till Harry Potter-böckerna. Hon har gått igenom gruppstudier, studier på bäbisar, psykologi och så vidare, och så vidare. Inget trams. Bara komprimerat fakta. Resultaten är ju inte överraskande. Men ändå överraskande. Exempelvis att det är det konstaterat att den som pratar mest

Jag har alltid varit lite rädd för att bli ensam. Min största mardröm sedan tonåren har varit att vara ensam, oälskad, ogift och inte få några barn. Det intressanta med det hela är att jag, trots att jag är livrädd för att vara ensam, hela tiden sökt mig till ensamhet under hela mitt liv. Som två paradoxala drifter som inte går att förena och som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag har dragit mig undan för att ladda batterierna. Jag har dragit mig undan för att samla tankar. Jag har ägnat hela semestern åt hästen och... ensamhet. Trots att jag mått dåligt periodvis, och inte alls tyckt att separationen var enkel, så är det oerhört skönt att ha en egen lägenhet nu. Jag kan stanna här inne hur mycket som helst. En hel dag om jag vill. Jag kan läsa böcker, surfa, slötitta på tv, chatta med vänner, bada i badkaret, eller bara existera. Jag har jättegoa vänner och bekanta så jag vet alltid att de finns där om jag behöver dem. Jag fick till och med lite choklad på posten igår, av en