Livet är förändring

Oktober 2012- Januari 2013       Tre månaders träning med hästen. Egentligen är det ju helt otroligt. Helt ofattbart.   Att vi tillsammans åstadkommit det här. Tillsammans.   Det är så ju så otroligt mycket vi inte lärt oss ännu men det är fantastiskt vad mycket vi kan!

Vi tar det väldigt lugnt med ridningen fortfarande. Men magkänslan blir bättre och bättre för varje gång. Såklart vi går framåt. Och lydiga Galishimo blir bara finare. Och finare... Han har blivit mjukare och följsammare i munnen nu, och det tänkte jag inte på, så jag råkade rida på lite för korta tyglar, innan jag insåg mitt misstag och släppte ut dem lite. Men han verkade nöjd med situationen ändå och kämpade på. Underbara ponny! Sambon följde med i -15 grader och stod stelfrusen mitt på ridbanan och hejjade på. Som vanligt står han där och tycker att vi är awesome. Tack!    

Jag har börjat longera Galishimo lite med inspänningstyglar då och då.         Har en liten kort filmsnutt på traven också när han provade inspänningstyglar för tredje gången. Han var lite tveksam, fortfarande, men i det stora hela ganska avspänd.        En sak som verkligen slagit mig är vilket stort stöd jag fått från min mamma och min sambo över denna häst. Trots att jag haft honom i snart två år och inte kommit sådär fastligt långt på inridningen så står dom ständigt vid min sida och tycker att jag och Galishimo är awesome. Det har betytt enormt mycket för mig. Jag ser hur mamma skiner upp när hon kommer till stallet och får hälsa på honom, för hon tycker verkligen att just Galishimo är något alldeles speciellt. Ibland har jag sett sambon dra åt sig mulen på Galishimo och förtroendefullt sagt: "Tack för att du tog hand om din matte idag." När jag känt mig det minsta osäker så brukar sambon le mot mig och säga: "Galishimo är verkligen en  FI

Jag är inte särskilt ekonomisk. Ända sedan jag köpte min nya (FANTASTISKA) bil så har jag varit skyldig min sambo pengar och jag kommer inte att lyckas spara ihop något semesterkonto till sommaren. Pengar läcker ur mina fingrar som sand ur ett såll. Sedan kommer jag på att jag "måste" köpa något och att livet blir katastrof annars. Och det är ju heller inte så ekonomiskt. Ekonomin gick faktiskt ganska hyfsat så länge jag hade min helt egna ekonomi, men med sambons plånbok som"back-up-plan" så är jag kanske lite för lättvindlig. Han får alltid tillbaka varenda krona men skulden till honom ligger nu på 10.000 jämnt. Jag insåg att jag är likadan känslomässigt. Jag investerar för mycket energi på fel saker. Jag investerar exempelvis själ och hjärta i min häst. Och jag vet  inte vad det igentligen är bra för. Jag tror definitivt inte HÄSTEN mår bra av att vara centrum i mitt liv. Man blir alldeles för ledsen om något går dåligt och alldeles för glad om något blir br

Jag slarvade när jag satte mig upp i sadeln. Jag satte mig upp för snabbt, och Galishimo hade redan börjat gå. Den snabba uppsittningen räckte för att han skulle bli rädd. Och så bar det iväg. Han rusade iväg i full fart, och på ren lyckträff hann jag få in båda mina fötter i stigbyglarna, fråga mig inte hur det gick till. Sekunden efter kom bockningarna. Med mig på ryggen. Bock på bock på bock. "Håll i dig!" ropar mamma, som var med för att stötta mig, och jag höll i mig. Jag tog ett hårt tag om hans långa man och lutade mig lite framåt och försökte följa med. Bockbock. Bockningarna slutar väldigt tvärt. Galishimo stannar av sig själv. "Jag sitter ju kvar." tänker jag. "Ha! Jag sitter ju kvar!" utbrister jag för min mamma. Vänder mig om i sadeln för att kolla om hon såg. "Det där gjorde du bra!" sa hon imponerat. "Det var inte ens svårt!" utbrast jag och kände hur kinderna började rodna och armarna och benen blev lite darriga.

Träningen med Galishimo rullar på långsamt. Men vi gör små framsteg. Jag har börjat inse att det är lika mycket en inre resa som en yttre för mig. Det går sämre om jag beskriver mig själv som en flummig reflextomte på en överenergisk unghäst. Det går bättre om jag sätter andra ord på mig och på oss. Jag måste jobba på mig själv. Jag beskriver mig själv för negativt. Det smittar av sig på inridningen. När jag slutar ursäkta mig hela tiden och skärper till mig så går det bättre. För både mig och Galishimo. En annan rolig grej är att jag faktiskt börjat gå ned i vikt. Det startade i oktober eller november, tror jag. Jag reducerade portionerna lite och drog ned på godis och chips. Det går nästan omärkligt långsamt. Men nu väger jag 63 kilo. Det är typ sex kilos nedgång på fyra månader. Jag vägde ju 69 kg som mest. Så här lite har jag inte vägt sedan jag blev sambo med matmonstret. Så det rullar på. I små framsteg.

Nämen jag kanske skulle äta? Röra på mig? Sluta stirra framför ritprogrammet? Sluta vara besatt av hästar? Shit, hela kvällen flög ju iväg!