Livet är förändring

Jag kämpar på med Galishimo. Jag är lite rädd fortfarande, men har inte panik på samma sätt som förut. Vi går långsamt framåt. Ibland något steg bakåt. Det händer inte så mycket. Vissa pass blir jättedåliga. Ibland vågar jag knappt sitta upp. Han har ett hett temperament och är verkligen känslig. Och jag då. Ovanpå. Som en liten tomte. Ibland livrädd. Jag kan bli lite extra nervös när han börjar med sin egenhändigt uppfunna dressyrrörelse. Jag jobbar ju för att få honom att skritta, men ibland så har nöden ingen lag, och då improviserar han med rörelsen Kaputt. Det är något slags halvdött skutt med blottade ögonvitor. Inte alls särskilt farligt och det är lätt att sitta kvar. Men man undrar vad han gjorde. Så jag och sambon har konstaterat att han gjorde en Kaputt. Jag tror att det är en mindre variant av den spanska ridskolans mäktiga Caprioler och Croupader då krigshästen ståtligt hoppar i luften. "Cauputte". Kanske man skulle ha kallat Galishimos rörelse, på spanska

Julen har varit full med fina presenter i stora lass, julmat, släktträffar, julbord, julgröt, julrim, julpussar och julkramar, kusinträffar, kompisträffar, träffar-träffar, presentprassel, julkärlek från sambon, Alladinaskar, julmusik, levande ljus, Oh Helga Natt, vi-har-inte-setts-på-länge-träffar, en övergödd tax, en gravad lax, en exhalterad terv, vin, julmust, öl, gagnam-style, jägermaister, minusgrader, och en hel del annat. Massor med härligt julfirande. Det var en riktigt rolig och omtumlande jul, med massor av intryck. Men det var också skönt att åka hem till mamma för en stund. Ingen känner mig som min mamma. "Här har du en trevlig bok" sa hon. Sedan fick jag tillträde till mitt barndomsrum, och där låg jag och tryckte som Gollum i sin grotta. En filt fanns också. Och en mamma som alltid finns där. Mor och dotter låg i soffan och började sömnigt gäspa när klockan passerat sju på kvällen. Det är julefrid, det. För mig.

Äntligen har ångesten släppt! Pulsen skenar inte, händerna skakar inte, olusten sköljer inte längre över mig som en hink vatten över huvudet. Det börjar faktiskt till och med bli lite roligt. Galishimo är ju superfin. Efter två misslyckade inridningsförsök, som urartat till rodeo, för länge läänge sedan, så är vi på rätt spår igen. Jag har inte räknat hur många upp och avsittningar jag gjort då jag varit riktigt rädd men det är klart över 20 stycken. Jag har knappt vågat rida honom alls. I princip har två månader enbart gått till att få bukt med min rädsla att sitta på katapultponnyn, igen. Men nu börjar det alltså lossna. Ingenting har varit för gäves!

Det finns en facebooksida som heter "Hästar finns inte" och där man ifrågasätter hästens existens. Eventuellt är häst en frukt och det hela är en stor komplott. Jag gjorde detta inlägg kombinerat med denna bild. Jag har nu fått personligt rekord i personer som tryckt på gillaknappen. 275 personer, senast jag tittade.

I norrlands inskog finns det ett litet insnöat ridhus. I det lilla insnöade ridhuset fanns det en snorig och febrig ryttare. Den snoriga febriga ryttaren hade en stor overall på sig och höll i ett dansande arabiskt fullblod. Snorandes, harklandes och hostandes gick den febriga ryttaren upp på pallen. Hon har fått ridrädsla efter att ha blivit gruvligt avkastad två gånger tidigare under inridningsförsöken på just denna häst, så hennes hjärta pickade jättesnabbt. Det hela kändes olustigt. Särskilt med feber. Med grötig röst så försökte hon vara stadig på sin hand och förklarade pedagogiskt för hästen: "Idag är vi extra snälla mot varandra. Vad säger du om det? Du står stilla och jag kliar dig. Det får bli dagens pass..." sa hon och drog in lite febersnor i den svullna näsan. Så kravlade hon sig upp och kliade hästen. Och så gick de några steg. Och hjärtat skenade i panik. Men inte hästen. Hästen skenade inte i panik. Bara ryttarhjärtat. "STOPP! STOPP! Nu måst

"Du älsklingen." säger sambon. "Ja?" svarar jag. "Har du tvättat min tröja?"säger han. "Hurså?" "Nej, jag tänkte bara...om du tvättat den." "Ja det kanske jag har." "Jag misstänkte det." "Hurså?" "Nej, det var inget viktigt." "Varför frågar du då?" "Den sitter kanske lite trångt." "Men det är ju ull. Man måste stretcha ut det." "Jag vet inte om det hjälper." "Trams." "Men du, Katarina." "Ja?" "Du kan väl åtminstone hjälpa mig av med den?"