Livet är förändring

Karin och jag insåg att Duathlon i Knivsta, det måste vara något för oss. Vi kom på den strålande idén två dagar innan tävlingen skulle bli av. "Är det för sent att börja träna?" undrade Karin när det var 24 timmar kvar till starten. Efter några om och men så stod vi i alla fall vid sekretariatet i Knivsta och skrev upp oss på motionsklassens korta bana. Banan var 5 kilometers löpning, 2mils cykling, och 2,5 kilometers löpning igen. Jag tittade mig omkring och söp in luften i lungorna och njöt av vimlet av triathleter och duathleter som alla var på väg att förbereda sig för samma utmaning som jag skulle ta mig an. Vädret var kallt och ruggigt och periodvist öste det regnskurar från en grå himmel. Någonstans hade jag gett upp med att jag också skulle komma iväg på de där motionsloppen som jag fullständigt älskade att delta i för två år sedan. Men nu stod jag här igen, alltså. Jag hade siktet inställt på att ha riktigt roligt. Och roligt hade jag. Lungorna brände och kroppen s

I Januari år 2007 började jag drömma om att träna för att genomföra en svensk klassiker. Jag startade med ingenting och min plan var tre års regelbunden träning och kortare lopp för att sedan slutföra utmaningen. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt med min träning och jag överansträngde mina knän och fick bestående problem i åtta månader. Jag fick hjälp att simträna av Ove. Och visst kom det resultat. Efter två års slit. Jag påbörjade aldrig En Svensk Klassiker. Men jag kom så långt. Jag tror inte ens jag fattar hur långt jag faktiskt kom. Att det faktiskt var möjligt. Men när jag ser bilderna så här efteråt så slår det mig. Som en slägga. Hur stor förändring jag faktiskt genomförde. Här står jag bland tränade triathleter på stockholm triathlon, just innan starten. Jag har vänt mitt ansikte mot solen och jag ler lätt. Jag kom i mål som alla andra. Precis som alla de andra. Jag växte med uppgiften... .. stolthet. Självförtroende. När jag separerade och flyttade och insjuknade och

Min cykel har blivit bortskämd. Den glänser som aldrig förr och ser ut att vara nyköpt. Jag glänser också som aldrig förr, men det beror nog mest på den svettiga turen på fem mil. Hastigheten snittade på 29 kilometer i timmen! 29 kilometer! Jag blev lyrisk över att jag kunnat cykla så snabbt. Annat att bli lyrisk över var ju det eminenta sällskapet av Mats och Tobbe. Och glassen jag fick så fort jag kommit "i mål". Och kaffet. Och godiset. Jag har kunnat sitta som en prinsessa hela dagen. Det här är livet.

Jag fick nyligen den här bilden på min mamma. Bilden är nytagen. Då kändes det långt hem. Till mamma.

Morgonpromenaderna blev SÅÅ mycket lättare sedan jag slapp dra på mig flera lager kläder, plumsa ut i minusgraderna och mörkret, och tvingas röra på fingrar och tår för att hålla värmen. Terven trivs också. Hon har nog frusit om sina tervtassar både en och två gånger. Men nu är det varmt! Och ljust! Klockan fem på morgonen var det sol och härligt väder!

Jag tänkte ju det. Mitt liv har uppbenbarligen börjat kretsa kring cykling. Vårvädret gjorde inte humöret värre heller. Det är ju så otroligt kul. Kroppen svarar och denna gång behövde inte en själ vänta på mig. Jag hängde med, med eller utan Japp. Faktiskt, riktigt kul. Kanske inte så kul att jag igentligen borde ha avslutat sexmilaturen med ett käckt spinningpass på frösåkershallen. Det kanske jag borde ha skippat. Så jag slapp gråta inombords. Men annars så... Helena, Pia, Jag och Jonas. Jag & Tobbe

Cyklist-tobbe tror på mirakel. Det gör inte jag. Han har på en mycket kort tid bestämt sig för att jag ska bli en slipad cyklist inom mycket kort. Det tror inte jag. Lyckligtvis har han femtioelva sidoprojekt att pyssla med utöver sina ambitioner att göra mig till någon topptränad cykeldåre, så nu har jag fått vila en stund från ivriga pådrivningar. Cyklist-tobbe tror att jag kommer att kunna fixa några hobbylopp galant. Min egen tro då? Vad tror jag? efter lite funderande kom jag fram till att jag tror på Choklad. Choklad är min religion. Kanske finns det choklad framme vid nästa backe. Så det är väl lika bra att trampa på, då. Eller ljuga. Det kan man ju också göra. man kan ljuga när han ringer. "JOMENVISST. Ja precis. Jag är ute just nu. Hej vad det blåser. Ja precis. Jättesnabbt cyklar jag. Nej det där var inte min dator som lät. Nehej då. Det var en lövskrika. Dom låter så. Jo visst. Så är det..." .