Livet är förändring

Är saker på väg att gå min väg? Det skulle vara trevligt. Äntligen. I övermorgon har jag varit frisk i tre veckor. Det är en av de längsta perioderna jag varit helt frisk sedan november. Det är bra. Det är riktigt coolt. Känns kanonskönt! Sedan löpningen... det är Stockholm Marathon på lördag. Trots alla sanslösa omständigheter med byte av jobb, flytt, sjukdom, ny sambo snabbt åtföljd av ny separation så... jag försöker räkna ihop det men det verkar som om jag löpt ungefär 46 mil sedan nyår. 46 mil är ju rätt så mycket. Faktiskt. Det är inte knasigt alls. Utifrån omständigheterna är det ju kanonbra. Sedan har jag lagt ned 20 timmar på annan träning. Styrketräning och cykling, företrädesvis. Det är inte heller dumt. Jag har inte ont någonstans heller. Inget knä värker. Ingen sena krånglar. Ingen mage bråkar. Saker kanske är på väg att gå min väg? .

"Det lyser om dig på ett nytt sätt." sa en kollega till mig idag. "Gör det?" "Ja, det gör det. Det märks att du mår bra." Ja. Faktiskt. Jag sover bättre och behöver inte ta antibiotika längre. Jag är stolt över att jag hanterat separationen efter min bästa förmåga. Jag känner mig lugnare och mer harmonisk, varför vet jag inte. Träningen går jättebra. Jag trodde att våren skulle färgas av sårad stolthet och ömkligt slickande av upprivna sår, men det känns som om jag till största delen har tilltro till livet. Insidan blommar ungefär som vissa kaktusar som bara slår ut i blom under torka. .

Om livet känns ostadigt under benen och jag behöver enkel och avskalad förtröstan så läser jag Paulo Coelhos böcker. Rogivande och kloka berättelser om att allt har ett slags sammanhang. För varje sida jag läser så känner jag mig alltid lite klokare. Just nu lutar jag mig mot boken Brida. .

Lilla Svarta stod och väntade på mig vid grinden igår. Hon hade höjt huvudet och spetsade nyfikna öron. Det är fjärde gången jag tar hand om henne. Första gångerna fick jag släpa henne ut ur hagen då hon motsträvigt och med tom blick lufsade efter som en gammal pensionär, i tyst protest. Men idag stod hon och väntade på mig efter att jag parkerat bilen och mockat hennes box färdig. Hon har aldrig förut sett glad ut att se mig. Ett hästhjärta är så billigt. Det kostar bara några morötter...

Lilla Svarta blänger på mig med de där lite tomma hästögonen. Det är svårt att känna ögonkontkat med en häst men jag vet att hon blänger för halsen är spänd och ihopdragen som ett dragspel och öronen är irriterat riktade bakåt. Hon står blixtstilla med ögonen uppspärrade så man ser ögonvitorna. Så gör en häst när den blänger. Varför blänger hon då? Jo, för att jag inte kommer upp i sadeln. För att varje muskel i min kropp skriker att jag börde ligga ned utan att röra mig. För att jag multisportade i över 6 timmar dagen innan. Till slut kommer jag upp i sadeln. Lilla Svarta håller ett vaksamt öra mot mig men gör vad jag ber henne om. Vi försökte oss på att hoppa ett litet hinder. Ett jättelitet hinder som bara räckte upp till knäna på Lilla Svarta. I trav. Inte i några snabbare hastigehter i galopp utan en betydligt lugnt och stillsamt tempo där jag tänkte mig att Lilla Svarta skulle utföra ett pyttelitet skutt för att få knäna över bomen. Hej och hå. Jag höll på att trilla av. Lilla Sv

Jag kan knappt fatta att jag genomfört en multisportstävling! Den tog över sex timmar och jag och Per kom i mål flera timmar efter de andra deltagarna. Men jag hade väldigt trevligt och detta var en av de mest minnesvärda upplevelser jag varit med om! Jag har paddlat i ett vackert vattendrag och grimagerat illa mot slutet. Jag har burit kanoten några meter där vi inte kunnat paddla. Jag har släpat min cykel över stock och sten. Jag har rivit mig och blåmärkt mina ben. Jag har balanserat över små stenar i en liten bäck i strålande solsken. Jag har letat kontroller i skog och mark. Per är ju erfaren cyklist och fick tålmodigt vänta på mig när jag långsamt kämpade mig fram med cykeln. Själv har jag blivit bättre med min löpning och väntade ödmjukt på honom när han hade det kämpigt till fots. Per var riktigt duktig på att orientera och vi kom strålande bra överrens. Stämningen var trevlig. Funktionärerna var väldigt hjälpsamma. ("Den där symbolen betyder 'under' och den DÄR sy

Jag har köpt mig en ny ridhjälm. Och ridhandskar. Det känns spännande att börja rida Den Lilla Svarta. Ibland händer det ju att hästägare ändrar sig angående medryttarskap så jag försöker att lägga lite band på mig och se detta som kortsiktigt eller tillfälligt. Fast innerst inne hoppas jag ju på att få en jättespännande säsong. Och självklart har jag ju googlat på den lilla svarta fröken, och det verkar mycket riktigt stämma att hon hoppat en hel del med den tidigare ägaren. Förmodligen kommer jag att slå ihjäl mig om jag ska försöka men på fredag är det nog dags att prova ett skutt med henne. Det pirrar i magen bara jag tänker på det! En Liten Röst inom mig säger att jag blivit en ovig tant på de här 13 åren jag aldrig hoppat och att jag troligen kommer att felbedöma avståndet så hästen brakar in i hindret och att vi har ihjäl oss på något dramatiskt vis. Den andra rösten säger att det ska bli så spännande att prova och att det ska bli sjukt roligt att utforska om det är lika magpirr