Livet är förändring

  Nu har hästarna varit hemma i fem dagar och dom är så lugna! Jag har inte sett något spring alls på fyra dagar och det har inte grannarna, som har utsikt över hagen, sett heller. De lunkar runt och undersöker hagen och kommer glatt och hälsar direkt de ser oss. Jag är nöjd över storleken på hagen också och det verkar som att de vandrar runt i alla delar av den. Ares har flyttat på Sessan lite. Han gör det långsamt, men bestämt, så hon har god tid att flytta på sig efter första varningen, men de gosar också med varandra. Det har inte blivit några sår eller blessyrer. Det enda vi kan hitta är att Sessan tappat en tuss hår på halsen där hon fått ett nyp.  Jag har verkligen uppskattat att vara på Brönet, eller i de flesta stall som jag vistats i genom åren, men jag måste ändå erkänna att jag är otroligt, otroligt, lättad över att jag för första gången i mitt liv kan vara trygg med att jag har kontroll på vilka hästar som kommer in och ut ur hagen. Ibland tycker jag verkligen att...

  Det känns lite overkligt att ha hästarna hemma. Jag jobbar hemifrån idag, till stor del för att jag är lite sjuk och inte vill smitta någon i det öppna kontorslandskapet. Men vid 10.00 tog jag en paus, och tog på mig overallen och gick ned till hagen för att titta till hästarna. Då kom de mot mig, i sakta mak, ut från den tunna dimman. Så konstigt. Så overkligt. Dom är alltså här hemma. Strax bakom knuten.  Jag har alltså åkt till ett stall så ofta jag kunnat, i 13 år. Det var en paus på tre månader när Galishimo dog och jag väntade in Ares, men det är enda undantaget under alla dessa år. Jag köpte Galishimo år 2011 och sedan har jag haft olika stall som mitt andra hem. Det kommer att kännas konstigt med den nya tiden som kommer nu.  Jag ska inte ljuga om att luften gått ur mig. Det har varit en intensiv sommar då vi båda jobbat hårt för detta, på var sina håll, och det har verkligen varit jobbigt med höpackning och fixa matlådor till Ares, hans fång och hur vi klurat p...

  Ja herregud. Nu är dom hemma! Jag tror knappt det är sant! I torsdags och i fredags var jag väldigt orolig. Jag var osäker på om stormen Amy skulle påverka Västerbotten på lördagsnatten, och stressa våra unghästar första natten de skulle sova i nya hagen. Direkt efter jobbet på fredagen ställde jag mig ute i hagen, betraktade suset i träden, och tittade oroligt på väderappen och försökte få grepp om hur mycket det skulle komma att blåsa just hos oss. Jag hade en dålig känsla i magen, och undrade om vi ändå inte hade för bråttom?! Sedan så hade jag processat det hela klart, och på lördagsmorgonen, när flytten skulle bli av, så kände jag mig positiv och lugn. Stormen skulle inte nå Västerbotten mer än lite friska nattliga vindar. Planen var att vi först skulle lasta Ares, och så skulle jag sällskapa honom i vår nya hage en timme i väntan på att Jonatan och mamma skulle hinna vända om och hämta Sessan.  Ares skötte sig strålande till en början, han klev villigt in i transporten...

  Jag känner instinktivt när kropp och själ inte vill längre. Jag är glad över den känslan för det är väl den som saknas när personer blir utbrända. Självförsvaret. Det är jobbet och pendlandet till Ares som jag inte klarar av längre. Förut hade jag sex minuters bilväg till stallet och Ares hade fri tillgång på mat. Jag kunde klä på mig hästkläder en lunchrast, åka till stallet, göra något med Ares, och bara jobba ikapp en halvtimme eller timme utan problem på kvällen.  Men nu ser det totalt annorlunda ut. Ares fick ju fång i Juni och vi har haft honom på diet och packar höpåsar åt honom. Det är 27 kilometer till stallet, nästan en halvtimmes körning, och Ares, som nu inte har fri tillgång till mat längre, behöver äta en stund i lugn och ro, innan jag kan göra något med honom. Jag behöver packa höpåsar åt honom och lägga utanför hagen, och vi har ett joursystem då vi turas om att ge hästarna mat så ibland behöver jag ge dem frukost innan jag åker till jobbet. Timmarna rinner i...

  Mamma och Super-Sessan, två år Efter ganska mycket blåst, regn och slask så hade vi några riktigt fina helgdagar. På lördagen red jag ut med Ares i Lillskogen och han var jättetrevlig. Han är lite otryggare ensam med mig ute, men inte så att man på något vis hänger lös i sadeln. Det går bara lite långsammare än vanligt. Och det är skönt att han hellre går lite försiktigare än stressar på. Jag var lite förkyld men kände ändå att det fanns energi att rida ut med honom själv utan att känna att det var allt för utmanande. Det var både flygplan och hängflygåkare i luften, och en gräsklippare på byn tillbaka. Inget som bekymrade varken mig eller Ares. Så skönt det känns! Sedan hälsade mamma på, på söndagen, och vi tog en promenad med Super-Sessan i Lillskogen. Jag var klart mest nervös av alla i sällskapet. Mamma gick nöjt och njöt av solskenet och Sessan var i sin egen bubbla. Jag gick ständigt runt och kikade efter hundar, gräsklippare, cyklister, motorflygåkare, och allt möjligt. Or...

  Ares och Super-Sessan har träffat en tandläkare från Distriktsveterinärerna, och det var en intressant upplevelse. Först gav hon Ares lugnande, och Ares blev rejält stenad. Han vinglade en hel del och de var skönt att Jonatan var med och stabiliserade upp honom, jag blev lite orolig över vinglandet och blev rädd att han skulle falla omkull. Ares fick sin första undersökning och sina vargtänder dragna för två år sedan och det kan man läsa om HÄR.   Jag var lite för nervös för att te en bild på honom men kände mig lite lugnare med Sessan. För hon är ju vår Super-Sessa, och Jonatan hade ett bra grepp om henne.  Sessan blev också ganska stenad på sin dos, trots att hon inte alls vinglade som Ares, men tungan var trots detta väldigt livlig, så veterinären fick spraya in bedövningsspray för att inte tungan skulle åka runt i varje moment hon gjorde. Veterinären fann två vargtänder som hon tog bort och en liten påbörjan till foderinpackning mellan två mjölktänder, som vi ...

Jag tog en uteritt med Ares hagkompis Faxen och hans medryttare i onsdags. Ares var riktigt pigg och bubblade av energi. Jag behövde bara viska med framåthjälper så gasade han iväg glatt som en Ferrari. Vi travade tillsammans och det gick snabbt och yvigt. Det var riktigt roligt men jag dröp i svett efteråt. Jag var lite orolig över att hans bubblande och lite extatiska tittande och vinglande ska bli en bockning jag inte kan parera, men det kom aldrig. Ares skötte sig jättebra.  Jag har klippt honom också. Det blev lite för mycket att jobba heltid nu och hålla flätorna fina. Allt oftare såg de bara risiga ut. Nu blev det lite mer lättskött. Ares fick en lite mer gullig och ponny-aktig uppsyn. Allt måste inte se perfekt ut. Vi kan spara ut manen mer i framtiden om jag vill det! Nu ska vi testa att rida samma tur med samma sällskap på söndag också. Jag har känslan av att han är lugnare då. Han brukar vara en häst som tycker saker är spännande "första gången" men sedan tycker ha...