Livet är förändring

Även i går galopperade vi lite och det känns jättetrevligt! Traven flyter på bättre, det börjar kännas okej att rida med lösa tyglar. Trots att jag haft oro innan jag sitter upp, så har det känts bättre när jag väl kommit upp i sadeln.  Jag tror dock att Ares blivit lite muskeltrött, för han har blivit ganska pressad sedan dressyrlektionen i söndags. Bland annat har vi longerat Ares en bra stund innan jag suttit upp så att jag kan vara trygg med att han inte bjuder på för mycket överskottsenergi när jag suttit upp och börjat ”tjofräs-rida”. Så nu behöver han nog vila helt från ridning i två dagar, tänker jag.  Men det känns otroligt bra! Jag är så glad att Jonatan filmar mig så jag kan se hur passet gick. Oftast är jag faktiskt förvånad över hur mycket av ridningen som går bra. Trots att jag kan känna mig vilsen så syns det inte, och jag ser konsekvent och lugn i kroppen, trots nya direktiv från dressyrtränaren. Det är som att ridningen man har i ryggmärgen tar över och jag sl...

  Med tjofräsridning och lösare tyglar så följer det tydligen även lite galoppsteg här och var. Det känns lite läskigt och något jag kanske inte vart helt redo för, men mestadels känns det bra. Jag hade inte tänkt träna in galoppen än, jag har varit väldigt nöjd med att jobba med traven. Men om Ares mjukt går in i en hyfsat trevlig fattning på eget bevåg, då är det ju inte läge att bromsa. Då tackar man ju och försöker lätta med sitsen några steg. Galoppen känns väldigt trevlig och han ökar inte tempot så mycket, och det känns inte heller som att han springer iväg för mig. Han tar galoppen i båda varven utan problem.  Ibland blir jag lite spänd men det känns som att Ares känner av det och avbryter. Det känns som ett fint samarbete och att vi förstår varandra, trots att han gärna gör själva fattningen på eget initiativ. Han verkar tycka det är lite kul att galoppera med matte. Det är så fint att han har så fin arbetsmoral.  Så nu följer jag inte bara fyrkantsspåret och rid...

 "Säger du Tjofräs idag med?" frågade Ares. Det var kallt efter lite snö som kommit under morgonen. Det var blåsigt.  Åh vad jag ville säga nej. Åh vad jag vill hålla mig till skritt. Eller kanske inte rida alls. Jag föreslog för Jonatan att vi kanske skulle longera Ares lite så han blir av med sin energi. Det visade sig finnas mycket energi att bli av med. Vi turades om att longera honom i galopp och han rullade glatt på, med några tempoväxlingar här och var. Varv efter varv. Efter ganska lång tid, och två förarbyten, då vi turades om att longera honom, så verkade han ha blåst ur sig det mesta.  Sedan satt jag upp och red på med lösa tyglar och Ares var överallt och ingenstans. Det såg inte så värdigt ut. Jag var ganska rädd. Han var dock märkbart glad och huvudet svängde åt alla håll och kanter. Om ni tror att han gick så fint som på bilden ovan, så vill jag bara säga att den bilden är totalt missvisande och alldeles förskönande om hur passet till största delen gick. Me...

Jag var på årets första dressyrkurs i söndags, med samma C-tränare som jag haft i nio år, och jag tror att jag blev så omtumlad att jag behövde tugga på återkopplingen ganska länge. Från början var jag till och med lite knäckt. Inte för att tränaren gjorde eller sade något tokigt, utan för att jag kanske blev lite förvånad över allt jag behöver ändra på i min ridning för att få ut det bästa av Ares.  Kortfattat och min fria tolkning är att jag behöver släppa tyglarna och gasa mer. Men fy vad jobbigt det känns att släppa tyglarna helt på Ares och säga "TJOFRÄS!" med skänklarna. Det är som att jag ändå innerst inne varit jättenöjd med hans snälla, godmodiga tempo och jag har känt mig trygg med det.  Nu ser jag hur han lyfter huvudet och riktar öronen mot mig och verkar fråga:  "Sade du verkligen TJOFRÄS?!"  och då svarar jag både  "JA!" och  "NEJFÖRIHELVETE!" med kroppen.  Och så behöver jag släppa tyglarna ordentligt också, så han inte blir bekväm...

  Jonatan har ju ridit i över ett år nu, och han blir bara bättre och bättre på det! Jag följer alltid med och tittar från läktaren, och brukar försöka ge feedback efter lektionen. Jag tycker han rider jättebra och har väl sagt att jag tycker att det han ska fokusera på, denna termin, är att räta upp sig i galoppfattningarna och när han galopperar, det är så lätt när man är ny på att rida att man böjer sig framåt mer, just när hästen ska växla upp. Men det kan vara extra svårt ibland, särskilt om det är en ridskolehäst som kanske upptäckt att det inte är så nödvändigt att galoppera så mycket när ryttaren är ny på ridning. De är ju väldigt lugna och stabila, alla stora ridskolehästar, men då kan man också behöva driva mer och då är det svårt att behålla en bra sits.  I måndags hade Jonatan dock tur och hade en jättetrevlig ridskolehäst som heter Serjis. Han har bara en nackdel, och det är att han kan vara sur i boxen, men just idag var han jättetrevlig och vi kunde pyssla med h...

Ja, ibland flyter inte livet på riktigt och jag har haft det väldigt stressigt en period. En bov i dramat är att jag är ordförande för bostadsrättsföreningen och det har varit mycket krångel med ekonomi, akuta fuktskador och försäkringsfrågor. Samtidigt planerar vi att byta tak och göra releining av markliggande rör, något som kostar oss miljonbelopp (som man behöver söka lån för och höja hyror inför), och planerar nya soprum som ska täcka de nya lagkraven om sopsortering. Jag har behövt sätta in mig i saker jag aldrig riktigt tänkte att jag skulle behöva sätta in mig i.  Vet ni exempelvis om att om rörkillarna ska svetsa i ett område som kan innehålla något som eventuellt skulle kunna kan ta eld (exempelvis en förrådsvägg), som de inte kan flytta, så måste jag som ordförande personligen gå dit och titta, och på plats skriva under ett godkännande om att de blir friskrivna från eventuella följdskador? Varje gång? Och då kan jag ingenting om varken svetsning eller brandsäkerhet, jag ...

  Påsken blev verkligen jättebra på många plan. Vädret var mycket bättre än vad prognosen sade på väderappen. I mobilen såg det mulet och blåsigt ut, i verkligheten var det många soliga och ganska snälla vindar. Ares och Sessan skulle lämna träckprov och eftersom det kan gå månader utan att vi ser Ares bajsa så stoppade vi in honom i transporten och tog med honom på en tur på stan, genom en rondell, och hem igen. Då hann han bli lite nervös och lämna en hög. Lastningen med Ares blir allt mer harmonisk. Jag står kvar utanför och han går in själv. Jag stryker honom över ryggen när han går in, och kliar honom lite på rumpan som tack när han är inne. Jag behöver inte ha bråttom med att fästa bakbomen, han står lugnt och väntar.  Är det något jag saknat med Galishimo så var det hur lättlastad han var efter alla år av träning, och nu, snart tre år efter Galishimos bortgång, så får jag åter uppleva trygga, lugna, lastningar. Som jag skapat, format och tränat in själv tillsammans med ...