Livet är förändring

Nu är inte ens den lilla bron läskig. Vi använde oss inte av någon form av hästpsykologi. Vi använde oss inte av natural horsemanship. Vi hyrde ingen hästcoach. Vi gick bara över den sabla lilla bron igen, och igen, och igen, vecka efter vecka. Ibland med stöd och ibland pressade vi honom utan stöd. Tills han inte reflekterade över den längre. Tills han vuxit klart med uppgiften Visst blir man stolt!

Per har varit ute och ridit Galishimo trots decemberkylan och blåst. När det blåste kyliga minusgrader i över 10 meter i sekunden så kändes det lite väl dramatiskt att de skulle dra iväg på en långtur, men varken Galishimo eller Per verkade tycka att det var något konstigt med det. Det känns helt otroligt att Galishimo blivit så stabil på uteritterna. Förvisso kan väl ingen arab undgå ett litet sprattel om det blåser en kylig vind i rumpan, men det blir verkligen inte mer än så. När Per bromsar honom med tyglarna så slutar han sprattla. Det är roligt att se dem tillsammans. Hur de bygger en egen relation och hittar egna sätt att förstå varandra på. Och att se hur Galishimo trivs allt mer med uteritterna.   Mina favoritkillar!

 Julen spenderades med mamma i Rentjärn, och denna gång så förärades vi ju även sällskap med Per. Jag tror mamma fick lite prestationsångest över det fina sällskapet jag skulle komma hemdragandes med, för hon blev lite bekymrad över att vi inte hade någon Janssons frestelse. Förra veckan var hon även bekymrad över att hon helt saknade julgran, så då inköptes det raskt en julgran från Jula. Jag har förklarat för alla utomstående att min och mammas julafton brukar vara väldigt prestigelös. Mycket kärlek och lite mindre materiella sakfrågor. Denna jul ville mamma väldigt gärna köpa Galishimo ett tjusigt hästtäcke. Det rådde bara lite oklarheter om Galishimos storlek och vilket slags täcke han behövde. Så jag valde helt enkelt ut ett täcke, och råkade dessutom beställa hem det till mig. Hemma hos mig hämtade mamma täcket, satte in pengar på mitt konto, och slog in täcket med omsorg. På julafton blev jag givetvis överlycklig när jag öppnade paketet. Det är så man firar jul hemma hos os

Med några års mellanrum inträffar det märkliga fenomen. Exempelvis solförmörkelser kan inträffa. Det finns vissa år då vi har extra mycket norrsken, och i år är det ett sådant år. Ibland inträffar skottår och ibland fryser isen mellan Sverige och Danmark. Fast det brukar gå ganska många år mellan de scenariorna. Och ibland så ser mitt hår fullt normalt ut. Med några års mellanrum händer detta märkliga fenomen. De döda, trötta, tunna stråna lyckas klamra sig kvar mot huvudet längre än vanligt och i särskilda ljus ser det nästan lite glansigt ut. Innan det tunnas ut, mattas av, tappar glans igen och försvinner. Som norrskenet när det försvinner. Men nu är det fint och fullt normalt. Jag är stolt, jublar och gläds och hoppas att det håller sig till våren! Kom igen, tunna babystrån! You can do it! Hang in there! Jag lovar att inte tona håret, byta schampoo eller somna med fuktigt hår mot kudden en endaste gång! Inte en endaste gång! Deal!?

En bonusbild till från helgen: Elin duckar för att slippa få snö i nacken, när de passerar en snötyngd björk. Galishimo har däremot inga problem med att få lite snö i nacken. Vintern har verkligen varit fantastisk hittills i år. Lagomt mycket snö och lagom kallt. Perfekt för att vara ute och uppleva naturen.

Den här känslan när Elin helt obekymrat kan rida runt på Galishimo... Den är så skön. Som en stor, mental lättad utandning. Den Stora Utandningen. Jag har ju inga barn, och kommer troligen inte att få några, men jag kan tänka mig hur det känns som förälder när barnet har börjat grundskolan och man går på ett kvartsamtal och läraren säger: "Ungen är omtyckt i klassen och klarar skolan bra." Ni vet. Den känslan. Känslan av att allt kommer att bli bra, att Galishimo är en jättetrevlig liten grå arab, och att andra lätt kan rida på honom.

 Min mamma hälsade på i helgen, med sin Vorsteh Sicko. Vilken underbar hund han blivit! Från att ha varit en hyperaktiv rackare så börjar han växa upp och få allt mer pondus. Nog för att han busar ofta och gärna, men man märker verkligen vilken slags hund han är på väg att bli. Mamma sov över, och jag hade en dålig dag på söndagen. Då kommer verkligen Sicko till sin rätt. Han älskar att dra av mig hårsnodden i hästsvansen och han märker till sin förtjusning att jag bara låtsas bli arg på honom, men försöker hålla mig för skratt. Man blir så glad av hundar. Så ända in i hjärteroten. Man blir glad av mamma också. Ända längst inne i hjärteroten. Men hunden. HUNDEN!