Livet är förändring

Träbron är numera inga problem. Han fick fundera en liten stund innan han försiktigt skrittade över. Jag och Galishimo fick sällskap med Per & son på en löptur. Och nu händer det verkligen grejer. Galishimo gör fina framsteg hela tiden. Förut har han fryst fast eller försökt vända hem då och då under ridturen. Han kan också frysa fast och vara så spänd att man känner pulsen på honom genom sadeln. Men inte idag. Sidokasten är inte sidokast längre utan snarare små halvdana hopp sidvärtes då och då, men mesta delen är det full fart framåt som gäller. För 10 dagar sedan var jag så trött av att korrigera honom under uteritten att jag höll på att bryta ihop. Idag åkte jag bara. Han korrigerade sig själv. Blev han rädd för något så samlade han sig själv och fortsatte framåt, med stora ögon och spetsade öron. Jag behövde inte hindra, styra, driva eller bromsa. Bara åka. Och så passade jag på att galoppera lite över en äng och galopperade även en lite längre tur på en raksträcka när v

"Du där!" säger jag till den främmande tjejen som tar undan lite hästlort på ridbanan. "Eh, kan du hjälpa mig upp?" fortsätter jag. Hon tittar upp på mig och nickar. Hon ser en mindre road ryttare bredvid en mycket ivrig och taggad arabhäst. "Vad ska jag hjälpa till med?" frågar hon glatt. "Alltså. Jag tar mig inte upp på hästen. Han är övertaggad igen." mumlar jag och fortsätter: "Han kan inte stå stilla vid uppsittningspallen utan kör jämfotahopp i stället. Jag är rädd han springer omkull pallen, så det vore bättre om du stod bredvid och höll emot sadeln så den inte glider för mycket, så sitter jag upp som han är. Al dente." Galishimos ögon glittrade och han såg ut som att han taggat hela morgonen för dagens pass. Märkligt med tanke på att han tränat ganska hårt fem av sju dagar nu och att det var veckans tredje pass på raken. Nu stod han och trampade runt för sig själv i sin alldeles egna frenesi. Efter mindre mutter och trampa

Både jag och Galishimo var ganska urlakade efter förra veckans uterittsbootcamp. Men. The show must go on, även om det är en lite lätt uttråkande "show" innefattande en grå liten arab och hans mediokra ryttare. Bara att kämpa vidare och börja ta itu med dressyren. Kan ju säga att varken häst eller ryttare var särskilt uppspelta. Snarare lite urlakade. Galishimo hade något som jag kunde tippa på var lätt träningsvärk. Ingen häst fruktade några fantasimonster. Vi sölade oss till och med ut på en skogspromenad efter dressyren. I gemytlig gåsmarsch. Nästan som om vi båda hade lite baksmälla av vårt egna adrenalin.  .

Det blev något slags uteritt-bootcamp denna vecka. Jag hade inte direkt planerat det, men det kändes som ett bra sätt att avsluta veckan. Fast jag var rätt så mentalt slutkörd efter att ha kämpat på med Galishimo flera kilometer från min komfortzon hela veckan... Måste faktiskt erkänna att det kändes halvt omöjligt att även idag ta sig ut med en spänd arab samt spänd ryttare på fortsatt cirkus i vildmarken. Men tänk vad fel jag hade. Galishimo var -om möjligt - ännu tröttare än jag. Han bara gick. Som tåget. Jag skrittade så lite som möjligt och höll oss i en lugn trav för att undvika hans "energiladdningar". Han joggade på med öronen spetsade, huvudet sänkt och så trivselfrustade han. Vi joggade i princip hela sträckan på 8 kilometer. Per följde med och joggade. Det var som att sitta på en annan häst. Jag blev inte orolig en endaste gång. Han blev aldrig riktigt rädd eller gjorde några egentliga sidokast. Vid ett trångt dike med mycket buskage, där jag igår satt av, så

 Jag och Per startade helgen med en härlig promenad med Galishimo. Våra "härliga" promenader ser ut på följande vis: Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider, låt oss säga en kilometer. Jag är glad från början och blir sedan tystare. Efter en kilometer mumlar jag att jag är rädd och inte vill rida mer. Jag hoppar av. Per leder Galishimo 100 meter. Jag ångrar mig. Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider en kilometer till. Jag och Galishimo ser en lada jag inte vill passera. Jag sitter av. Vi passerar ladan. Jag känner mig modig igen. Per hjälper mig upp... Vi närmar oss en träbro. Jag vill inte rida över. Per hjälper mig av... och så vidare och så vidare. Då slipper jag känna mig för uppskruvad och blir inte så utmattad av att pressa mig med ridningen. Framstegen kommer ju ändå. Det är varken vackert eller smidigt, men det fungerar ju verkligen. Jag tror även det är ett fungerande koncept för Galishimo för han är ganska ganska het på uteritterna. Lite avsittningar och skr

Nu testade jag att rida lite dressyr igen och till min stora glädje så kändes Galishimo frisk och på hugget. Han var pigg och fräsch och rädd och han tränade på några uppvärmande sidokast för att checka att jag hängde med, det gjorde jag. Man kan tydligen inte rida dressyr utan att först gå igenom larmberedskap och worst case scenario, om man är en arab. Som en liten förberedelse, ifall olyckan skulle vara framme. Exempelvis om en buske bestämmer sig för att attackera. Då måste man vara smidig och snabb och veta att ens människa är beredd med ett bra grepp om paniksnöret och sitter kvar. Men generellt är han mycket stabilare än vad han tidigare varit. Både i sinne och kropp.

Bara för att gårdagen innehöll så mycket dramatik så kände jag mig manad att upprepa proceduren idag. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att slippa ha bilden på näthinnan då Galishimo studsar runt som en kanin på stallplanen. Med lite magont och mindre entusiasm begav vi oss ut för att göra en favorit i repris. Ensam uteritt igen. Galishimo insisterade på att vi skulle vända hem, ett par gånger, vilket han inte alls fick gehör för, men annars gick det riktigt bra. Vi passerade mördarfåren även denna gång, och så länge inget får hostar, nyser eller rör på sig så tar han det ju väldigt bra... .