Livet är förändring

Jag dricker sällan alkohol och slutade dricka mig berusad när jag var i tidiga 20-åren,  men nu, under semestern, avslutar jag gärna kvällen med ett glas rött vin. Så lyxigt. Så välbehagligt. Så väldigt, väldigt semester.

En jobbig del med Galishimo är att han är så perfekt, på något vis. Han är fantastiskt vacker, känslig och temperamentsfull. Ibland får jag känslan om att han alltid kommer att vara lite vild i hjärtat. Han är ambitiös, kraftfull och eldig. Ibland ser han ut som en valpig och okordinerad  ponny, men allt oftare så ser han så  gripande stolt och värdig ut. Han är verkligen inte i närheten av "ett ök" och han kommer aldrig att nedlåta sig till att bli en "havremoppe". Han vet att han är skapad av Allah och de fyra vindarna och det får man inte ta ifrån honom. Det är mycket att ta tillvara hos honom. Hans temperament måste tyglas men inte släckas. Energin ska kontrolleras men inte tas ifrån honom. Det här är ingen svenssonhäst. Han kan både vara en gosenalle och ett laddat vapen. Och allt hänger på mig. Ibland känns det bara så... stort.

Det har inte varit lätt att återuppta träningen med Galo. Jag har känt olust inför att tömköra honom i galopp sedan han gick omkull. Han har varit så stressad sedan dess och själv har jag haft en knut i magen. Men jag tror på det här. Gör om och gör rätt. Övningar kan inte alltid sitta första gångerna man gör dem. Galo har ju sparkat massor när jag försökt tömköra in honom, och han har sparkat och bockat när jag försökte lära honom att trava under tömkörningen, så är det ju inte så oväntat att han skulle flippa när vi skulle lägga in ytterligare en gångart. Det var kanske inte så tippat att han skulle flippa på rygg , men det var väntat att han skulle tycka att det var svårt. "Gör om, gör rätt. Gör om, gör rätt. Gör om..." tänkte jag nervöst för mig själv och Galo trippade nervöst och stirrade sig oroligt omkring i ridhuset med frustande näsborrar. Vi värmde upp och sedan bad jag om galopp. Han ville inte utan började bara trava fortare och fortare. "Galopp, gubben. D

Vägen till mitt hjärta går via en dyng-grep. På lösdriften där jag hyr in Galo så finns det en koja full med halm som hästarna kan gå in i vid dåligt väder. Halm är ju jättebra som underlag till hästar för det blir luktfritt. Om man bara tar bort det övre lagret halm när man mockar så bildar det undre lagret en mjuk matta som är nästan helt fri från lukt och skön för hästarna att sova på. Sedan har en traktor forslat in rejält med halm varannan månad, och då har hästarna lyckligt haft väldoftande halm upp till knäna innan de trampat ned det.  Men någon gång per år (eller några gånger per år) måste man tömma ut rubbet. Och när man börjar rota upp i det undre lagret nedtrampad halm, så väller det upp en stank av urin som liksom blivit konserverat därunder. Och det är inte mysigt. Inte alls. (Om man inte är en snuskig liten tax som gillar att rulla sig i vidrigheter.) Efter att ha kämpat på i nästan tre timmar med att tömma hästarnas koja från trampad halm, skit och hästurin så erbj

Nej det är inte lätt det där med rabatten. Nu har jag dödat en hel del blommor och planterat nya. "Är de fleråriga blommor, eller?" frågade min sambos mor nyfiket i telefonen, varav jag svarade: "Det är BLOMMOR. Jag vet inte hur länge de lever. Förhoppningsvis lever de till på måndag om du vill hinna kika på dem." Helhetsintrycket på rabatten är lite spretigt. Men man måste ju börja någonstans... Pastellaklejan och Lupinen (tack Karina!) är ersatt med... Den Gula Spretsnafsen . Mycket fint.  Orange Miniflipp. Lila Pluttklasar.

Jag känner mig lite sliten och semestern kom verkligen i grevens tid. Sambon verkar också lite sliten. Under våren har han utbildat sig och arbetat borta en hel del. Själv har jag renoverat tvåan och kämpat på med både jobb och häst. Så midsommarafton blev en lång vila. Sambon fixade lite grillspett som smakade gudomligt, men annars lyfte vi inte ett finger i onödan på midsommaraftonen. Vila är viktigt (Japp. Ni ser rätt. Sambon använder terven som "huvudkudde")

Japp. Nu har jag minsann tid att spåra upp växterna. Detta måste vara en Pastellakleja. Den ingår i ett Perenn-släkte och är tydligen en väldigt gammaldags trädgårdsväxt som man oftare odlade förr i tiden. Den kallas även Akerleja, Fruns handskar, Dufvblomma och Blåkniljor. HA! Det ska jag säga om någon frågar. Eller så ska jag snäsa lite förnämnt och tillägga: "Fast det vetenskapliga namnet är förståss Aquilegia, men det visste du säkert redan..." Jag tror jag säger det till granntanten om hon fortsätter ha synpunkter på min rabatt. Handsken är kastad! .