Livet är förändring

Terven fick lite problem efter operationen och fick äta dubbla omgångar antibiotika. Nu är hon helt återställd. Låten heter "Blow my mind" med Robyn.

Varelsen som stirrat skeptiskt på mig i ett halvår har plötsligt fattat ett beslut. Varelsen har bestämt sig för att det är jag som är hennes nya ägare och Per är numera prio nummer två. Detta deklarerar hon med all tydlighet. Förutom när hon har magknip och förstoppning. Då darrar hennes sladdriga öron som asplöv och då är det bäst med stora husse i närheten. Men annars så ligger varelsen över kroppen på mig som en extra fettvalk, vart jag än sätter mig. Bara för att visa att hon bytt ägare. Åtminstone för stunden. Ja man kan ju undra vad det är som fått henne att ändra sig...?! Livet är förändring... .

Jag och Per turades om att hantera Galo, och filmade varandra. Så här snäll och cool är han! Jag som varit orolig över om jag skulle klara av att hantera en tvåårig fullblodshäst, men med Galo så går allt så otroligt enkelt. Vilken härlig unghäst!

Idag var det hästvisning på min vackra nya häst. Mamma vallfärdade till Galo med samma entusiasm som om han vore hennes nytillkomna barnbarn. Nu råkar hon vara rädd för hästar men eftersom Galo är viktig för mig så ville hon visa sin entusiasm. Eller skräck. Eller förtjustning. Hon kunde inte riktigt bestämma sig. Mamma tyckte att Galo var fin så länge han stod stilla. Och märkligt nog så verkade Galo tycka att det var ganska justea villkor. Så han var en gentleman ut i hovspetsarna. Inget buff, knuff eller nafs. Han var bara glad och nyfiken och höll sig på behörigt avstånd. Några timmar senare kom Per samt hans föräldrar för hästvisning. Efter lite tvekan så vågade Pers mamma gå in i hästhagen och lägga handflatan mot Galos päls. "Vad mjuk han känns!" sa hon fascinerat. Pers pappa matade Galo med morötter och höll fast honom i grimman precis lika stadigt och bestämt som han brukade hålla sina nordsvenska timmerhästar på den tiden det begav sig. Och mitt i allt de

Det kallas "miljöträning" när man utsätter en häst för nya moment och lättare utmaningar. En unghäst som har fått vara med lite överallt blir en tryggare häst när han är vuxen. Jag och Galo tog vår första promenad igår. Som en slags miljöträning. Miljöträningen innefattade lite mer än tänkt. Först träffade vi hönsmaffian utanför stallplanen. Galo stirrade stumt på dem. En liten kattunge lekte vid stallgången. Två barn på gården kastade vatten på varandra med hinkar och skrek. Väl ute ur stallet på promenaden så träffade vi på tre bilar. Och en motorcyklist som inte visste om den skulle våga köra förbi oss utan brummade bakom oss länge innan den beslutade sig för att försiktigt köra om. Galos ögon är ju liksom stora av naturen men nu blev de faktiskt ännu större. Mina ögon ökade också i omfång. Jag började andas ytligt och spänna musklerna. Jag tror det har med Galo att göra för jag brukar inte bli nervös av motorcyklar. Eller gräsklipparen som vi stötte på. Den

Lugnet verkar lägga sig. Galo verkar ha hittat en tjejkompis bland flockmedlemmarna, det är en av shetlandsponnierna som han fattat tycke för. De går lite avskilda från resten av flocken och verkar viska hemlisar till varandra. Han ser fortfarande glad ut när jag kommer till hagen och han möter mig alltid med glatt humör. Terven verkar må bra och det stora operationsärret ser okej ut. Efter att jag sovit oroligt några nätter och känt lite allmän anspänning över alla händelser, så känns det nu som om jag kan pusta ut. Åtminstone litegrann...

Terven opererades för sin kotte i tutten (läs "cancer" men säg det inte högt) idag. Jag väntade på helspänn inför att få besked om hur allt gått, hon är ju trots allt snart 11 år. Lättnaden blev så stor när Per meddelade att allt gick bra. Hon fick dessutom klorna klippta och tandsten borttagen, när hon ändå var nedsövd. Vilken glädje att få ha kvar min älskade hund ett tag till. Hang in there!