Livet är förändring

Årets sista föl poppade nyligen ut på stallet dit Galishimo flyttat. Jag har tagit hand om den gravida mamman några gånger innan hon fölade. Jag har ryktat henne, kliat henne, och svalkat henne med en fuktig svamp under största värmeböljan, så vi är kompisar nu. Därför bjöd ägaren in mig att gå in i boxen när fölet bara var några timmar gammalt. Han var så nyfödd att han inte riktigt knäckt koden hur man diar ännu, och mamman hummade och pratade med honom hela tiden.  Det kändes helt galet att få vara så nära en så liten nyföding, och trots att mamman är jättesnäll, så kändes det som att jag inte ville vara särskilt närgången. Mammorna har ju säkert en hel del hormoner, och det är så mycket nytt, så det vore inte konstigt om mamman skulle vilja vakta den lille. Så jag smög mig ut ganska snart. Lillfölet hade bara på några timmar lärt sig dia, och när jag lämnade stallet, för att åka hem igen, så hörde jag ljudliga sugljud och klunkar från fölboxen.  Sedan har jag ridit Galishi...

 Idag hade vi lite otur. Det blåste ute och jag red på uteridbanan och tappade långsamt lite självförtroende av stormvindarna. Galishimo var ganska nöjd men jag känner ju honom och vet att det kan vända mycket snabbare än man tror, så jag hamnade i något slags mentalt beredskapsläge och då blir det dränerande att rida.  MEN vi har ju ett ridhus nu för tiden så jag tänkte att jag kunde testa ridhuset i stället, trots att det både viner och knakar i det när vinden går.  Tyvärr det utfördes något slags borrarbete alldeles bredvid ridhuset som liksom fortplantade sig genom plåtväggarna och fick hela ridhuset att förstärka ljudet som en resonanslåda. Det kraftiga borrljudet startade precis när vi gick in, och upphörde en timme senare, precis när jag gick ut. Och då var jag ganska färdig mentalt och mindre motiverad. Jag hade i princip bara gått in i ridhuset och sedan satt mig på en pall och låtit Galishimo vara upprörd för sig själv över ljudet, utan krav eller guidning från ...

  Jag har fortfarande svårt att uppdatera mig på bloggen, men jag skriver ju mest för min skull så jag förlåter mig själv. Det är som att jag vuxit ur mitt skal och behövt omdefiniera mig själv.  Jag omdefinierar kanske min träning med Galishimo också. Jag går mycket mer på intuition med honom och jag låter honom verkligen vara den han är nu. Jag ser honom inte längre som ett projekt som jag haft i tio år, mot ständig förbättring, utan som en del av mig och en vän som jag vill sköta hälsan på. Motion behöver vi! Balans behöver vi! Bärighet behöver vi. Men bara för vår skull. Mest för hans skull. För att han ska få en trevlig stund på jorden. För att vi ska få en trevlig stund på jorden.  "När fan blir gammal så blir han religiös" sade man förut och jag verkar ha gjort en lightvariant av samma resa nu när jag fyllde 40. Men inte mot religion utan bara lite mer mot mig själv. Lite mer vidgad i vyerna, uppluckrad i kanterna. Jag kan se på mig själv lite bättre utifrån och kä...