Livet är förändring

Björn lyckades lura ut mig 10 mil in mot inlandet, mitt ute i ingenmansland i lördags. Nära Kalvträsk, fick jag berättat för mig. För er som inte vet vart Kalvträsk ligger så kan jag intyga att jag inte vet det heller. Trots att jag nästan varit där. Det var någon form av mindre släktträff där, med diverse av Björns släktingar, och det stod skoteråkning på schemat. Björn är ju en inbiten gentleman, och skjutsade mig ytterst försiktigt, på skotern. Långsamt och pålitligt puttrade han fram genom landskapet och saktade i god tid ned och sade "nu kommer det en liten kvist..." så jag kunde väja undan kinderna i tid. Sedan frågade han om jag måhända ville köra och jag nickade glatt. Tio sekunder senare hade jag uppnått 70 km/h och tjoade glatt rakt ut över en sjö, samtidigt som Björn höll ett desperat grepp om min midja. Det översta lagret is gav vika under skotern och vi sjönk ned lite i vattnet. Inbiten norrlänning som jag är så vet jag att det inte är någon fara så länge

Elin var ute med Galishimo helt ensamma idag, och plötsligt står de öga mot öga med en älg! Den var inte längre bort än tio meter och stod väl dold i ett skogsbryn, det var därför den inte märktes tidigare. De tittade på varandra en stund i vinterkylan, innan älgen bestämde sig för att vända. Även Galishimo bestämde sig för att vända. Han tyckte att dagens äventyr räckte gott och väl. Hemåt är en fin riktning. Tyckte han. Elin tyckte däremot inte att dagens äventyr räckte gott och väl. De skulle minsann rida förbi platsen där älgen stått, som om inget hänt. De skulle äga älgen. Då började Galishimo protestera, och tilldelades därför det värsta tänkbara straff (av tänkbara straff möjliga). Han fick backa mot älgen. Han som är så rädd om sin fluffiga lilla rumpa. Men han tvingades. Med finrumpan rakt mot faran. Denna prestation utfördes alltså av en väldigt liten tjej, utan spö, och med mycket fluffiga stora mjuka vinterstövlar, som inte alls kan ge särskilt tydliga punkttryc

Årets första dag började med att jag vaknade på Björns soffa, till lukten av nybakat morotsbröd. Man öppnar ögonen, undrar lite förvirrat vart man är en stund, och så hör man ljuden av steg från köket och känner hur gott det luktar. 20 minuter senare hade jag en macka nybakat morotsbröd med smält smör och smält ost ovanpå, och en stor kopp kaffe. Sedan fikade vi och tittade på nyheterna, och hoppades att inga stora attentat skett i världen, och såg hur det långsamt ljusnade utanför vardagsrumsfönstret. Galishimo blev tillfångatagen dagen innan, på nyaftonskvällen. Han tvingades lämna sina kompisar och sova i en box i natt, granne med Veronicas svarta nyförvärv. Anledningen till detta tillfångatagande är att han inte kunde hålla nerverna i styr  förra nyårsafton , så detta år var vi där på natten, med stallkompisen Carita, och drack skumpa, när det smällde som värst. Galishimo vankade runt lite men det blev ingen större dramatik. Skönt! Sedan kom några nya lamm till världen där

Veronica har köpt en ny häst, och vilken häst sedan! Stor (i mina ögon åtminstone), svart, nätt och tydligen en stamtavla med hoppkanoner! Det verkar vara ett väldigt lyckat köp. Hästen är lite grön, men väldigt rar. Det blir spännande att se om de börjar tävla till våren eller sommaren! Galishimo fortsätter bli lugnare och finare nu, trots sporadisk ridning. Elin har ridit honom både igår och idag, och jag har följt med på skidor. Det har med andra ord blivit fyra skidturer med Galishimo  december. Jag är ju inte helt frisk ännu men det börjar ta sig. Galishimo sköter sig kanonfint och jobbar på jättebra när Elin rider. Jag tog med mig ett grimskaft som jag fäste vid bröstan på Galishimo, och han fick som vanligt bogsera mig lite på hemvägen. Han verkar nu helt ha vant sig vid skidorna, och han har nu inga problem med att dra mig, och låta mig åka efter honom.   Fast lite nyfiken blir han ibland, och måste kika lite... 

Nu börjar ju året närma sig sitt slut och det är dags att summera året 2017. Året blev ett otroligt bra år, detta år har varit betydligt lättare än tidigare år. Jag har haft riktigt bra människor omkring mig och det har blivit massor av fina bilder. Jag kan inte vara annat än tacksam. Till att börja med sålde min kompis John mig sin fyrhjulsdrivna Honda CR-V! Efter flera års längtan och sparande så hade jag ÄNTLIGEN en bil med dragkrok OCH en fungerande hästtransport! Det var Veronica som hjälpte mig att övningsköra med bilen och transporten, och hon lärde mig grunderna i hur man kör och backar transporten rätt. Sedan blev det en hel del transportträning, och Galishimo var mindre nöjd. Han var livrädd, rent ut sagt. Det hände ju en transportolycka år 2015 så han kanske kom ihåg den. Vi transporttränade grundligt i flera veckor innan jag ens körde ett långsamt varv runt stallplanen. Han tränades faktisk att vara i transporten varje helg i två månader , innan vi åkte på den för

Jag är fortfarande krasslig! Det har gått 26 dagar! Men det har varit olika symptom så jag tror jag från början bara var väldigt utpumpad efter en hektiskt tid på arbetet, och sedan har immunförsvaret blivit sänkt och jag drog på mig olika förkylningar/influensor. Men nu är jag varken stressad eller utpumpad och väntar bara på att kroppen ska komma ifatt med "storstädningen" inne i kroppen. Jag är definitivt på bättringsvägen så jag känner ingen jättestor panik. Jag har ju varit långdraget sjuk flera gånger detta år så jag börjar acceptera det. Jag har i alla fall tvättat undan en stor mängd smutstvätt och gjort lite kycklingsoppa i crock-poten. Hemmet börjar se okej ut. Jag orkar ju jobba också, men absolut inget mer. Saker jag är tacksam över nu när jag är långdraget krasslig igen: 1. Jag har inte barn. Att vara så här krasslig och ha barn hade inte varit någon hit för varken mig, barnet eller barnets pappa. 2. Jag sover som en stock och har alla kognitiva funktion

 Kläder som passar aktiva tjejer! Jag vill presentera årets bästa julklapp: Ett underställ från Kari Traa. Det fick jag av min mamma. Kari är en norsk freestyle-skidåkare som är lika lång som jag är, och väger lika mycket som jag gör. 168 cm och 65 kilo. På ett ungefär. Det skulle inte förvåna mig om vi har ungefär samma kroppstyp också då även jag har en uppsättning muskler under mitt fett, trots att jag inte är elitidrottare. MEN, när en sådan tjej designar friluftskläder, så kan det inte bli fel för mig. Omöjligt. Så jag fick detta set av min mamma, och jag älskar det! Jag har haft det varje dag sedan julafton. Och det var julafton för fyra dagar sedan. Jag borde skämmas över detta faktum av att såsa runt i ett underställ så många dagar, men jag kan inte. Jag kan icke!