Det här med harmoni
Galishimo var i gasen idag. Han har stått några dagar och nu kom det dessutom en köldknäpp. Och han var laddad. Och laddad. Och laddad. Jag försökte rida honom lite på fältet och han blåste upp sig och fick i vanlig ordning ridas i pyttesmå kringelkrokar för att inte totalt tappa fattningen. Sedan försökte jag klämma in honom mitt emellan två stentrygga och fina hästar som skulle skritta på en försiktig uteritt. Galishimo höll på att bryta ihop. Han ministegrade och sparkade och minibockade och hoppade jämfota. Igen och igen och igen. Jag satt kvar och försökte lite tafatt prata väder med de andra ryttarna. Det gick sådär. På en ministegrande häst. När han ministegrar så lyfter han ungefär 20 centimeter från marken. Det går utmärkt att sitta kvar. Men budskapet går fram. När han minibockar så försöker han först dra huvudet mellan frambenen för att kunna monsterbocka, med för korta tyglar och en ryttare som höjer händerna så får han inte bra språng och det blir inte heller svårt att sitta kvar. Särskilt inte om man är inklämd mellan två lugnt skrittandes hästar.
Till sin stora förfäran mötte han en motorsågande snubbe som fällde träd och till sin ännu större förfäran mötte han även tåget vid tågspåret. Vid det laget hade jag gett upp och suttit av för länge sedan, och sagt "adjöss" till ryttarna som var på väg att skritta hem i långsam mak. Galishimo drakblåste och hade en varnande grisknorr på svansen för att alla skulle förstå faran med äventyret. Sprattelgubben skulle inte hem. Vi skulle på äventyr. Tills han blev lugn igen. Det hade jag bestämt.
Efter några kilometers kringelkrokande efter skoterspår så var jag ganska utmattad. Jag har gått ned ytterligare i vikt och även promenerat en timme innan frukost. Jag trodde att ridturen idag skulle vara kort och utan ilsket jämfotahoppandes häst och hade bara grundat med en äggmacka inför ridturen. Jag var slutkörd. Och det var minst fem kilometer kvar hemåt och minst två av dessa kilometrar var obanad terräng. Så jag orkade inte promenera med sprattelgubben utan satte mig upp på honom vid ett fält och lät honom studsa hem med mig. Oförtröttligt studsade han genom snön och följde skoterspår och hade the time of his life. Några till saker var hiskeligt farliga, en ekorre, ett fällt träd, ett dike och en lada. Vid dessa tillfällen satt jag av och gick förbi och satte mig upp igen under tiden han storögt höll andan av spänningen.
En och en halv timme senare var vi tillbaka. Vart var det vi började nu igen? Jo.. .fältet. Fältet där vi inte kunde rida för att han hade tuppjuck. Det var bara att rida ut på det och träna galopp. Jag red runt, runt på honom och han blåste upp sig och sprang spänt, men ändå följsamt, runt på stora cirklar i snön och frustade nöjt. Sedan skrittade vi runt lite och jag kunde äntligen länga tyglarna. Efter två timmar och tio minuter kunde jag länga tyglarna i skritt och klappa honom på halsen.
När jag kom in i stallet så utbrast en ryttare:
"Jag såg er nyss på fältet. Vad fina ni var! Ni såg så harmoniska ut där du red runt."
Jag tittade på henne och tackade. Innerligt tackade jag.
"Det låg lite jobb bakom..." tillade jag och tittade på klockan, innan jag fortsatte:
"Två timmar och tio minuters jobb, rättare sagt..."
Till sin stora förfäran mötte han en motorsågande snubbe som fällde träd och till sin ännu större förfäran mötte han även tåget vid tågspåret. Vid det laget hade jag gett upp och suttit av för länge sedan, och sagt "adjöss" till ryttarna som var på väg att skritta hem i långsam mak. Galishimo drakblåste och hade en varnande grisknorr på svansen för att alla skulle förstå faran med äventyret. Sprattelgubben skulle inte hem. Vi skulle på äventyr. Tills han blev lugn igen. Det hade jag bestämt.
Efter några kilometers kringelkrokande efter skoterspår så var jag ganska utmattad. Jag har gått ned ytterligare i vikt och även promenerat en timme innan frukost. Jag trodde att ridturen idag skulle vara kort och utan ilsket jämfotahoppandes häst och hade bara grundat med en äggmacka inför ridturen. Jag var slutkörd. Och det var minst fem kilometer kvar hemåt och minst två av dessa kilometrar var obanad terräng. Så jag orkade inte promenera med sprattelgubben utan satte mig upp på honom vid ett fält och lät honom studsa hem med mig. Oförtröttligt studsade han genom snön och följde skoterspår och hade the time of his life. Några till saker var hiskeligt farliga, en ekorre, ett fällt träd, ett dike och en lada. Vid dessa tillfällen satt jag av och gick förbi och satte mig upp igen under tiden han storögt höll andan av spänningen.
En ett år gammal arkivbild
En och en halv timme senare var vi tillbaka. Vart var det vi började nu igen? Jo.. .fältet. Fältet där vi inte kunde rida för att han hade tuppjuck. Det var bara att rida ut på det och träna galopp. Jag red runt, runt på honom och han blåste upp sig och sprang spänt, men ändå följsamt, runt på stora cirklar i snön och frustade nöjt. Sedan skrittade vi runt lite och jag kunde äntligen länga tyglarna. Efter två timmar och tio minuter kunde jag länga tyglarna i skritt och klappa honom på halsen.
När jag kom in i stallet så utbrast en ryttare:
"Jag såg er nyss på fältet. Vad fina ni var! Ni såg så harmoniska ut där du red runt."
Jag tittade på henne och tackade. Innerligt tackade jag.
"Det låg lite jobb bakom..." tillade jag och tittade på klockan, innan jag fortsatte:
"Två timmar och tio minuters jobb, rättare sagt..."
Arkivbild
.
Kommentarer
Skicka en kommentar