Nu var det åtta veckor sedan jag senast gjorde ett löppass som kändes bra och positivt. Det vill säga ett pass där jag kände att jag hade energi och glädje när jag ansträngde mig. Sedan dess har jag avbrutit många pass efter en kvart. Eller så har jag gjort halvdana pass där jag presterat halvdåligt. Oftast skenar pulsen iväg redan vid uppvärmningen eller så känns det som om jag inte kan andas, eller så blir jag tung som bly. Eller så blir jag sjuk. Jag är tveksam om jag klarar stockholm marathon 2010 då jag är i ännu sämre skick i år än vad jag var förra året, den här tiden.
Jag är inne på mitt fjärde år i konditionsträningens tecken och jag har stött på väldigt mycket problem på vägen. Det blir mycket kämpande och trixande och många funderingar över varför jag inte svarar särskilt bra på konditionsträningen och varför jag blir sjuk ofta. Det går åt mycket tid för mig att fundera över min träning och varför saker inte fungerar. För att inte nämna hur jobbigt det är för självkänslan att få så mycket bakslag. Jag har bokat tid hos en läkare nu då jag tror jag har ansträningsastma och kanske någon form av irritation i lungorna, och hittar de inte ett sätt att hjälpa mig så kommer detta att bli mitt sista försök att få till en förändring. Kroppen säger NEJ, helt enkelt. Det kostar mig för mycket att kämpa på med något som inte ger utdelning. Det handlar om min livsbudget, helt enkelt.
Jag funderar på att byta fokus till styrketräning i stället då kroppen svarar bättre på den träningen. Kanske blir det tydligare framsteg om jag koncentrerar mig på muskler och fitness i stället? Jag skulle behöva känna att jag får tillbaka det jag satsar och att kurvan går någorlunda uppåt. För egen skull.
Om jag ser ut så här redan i starten, så tror jag att det bara kan bli bättre längre fram... Ska bara skala bort lite fett och pumpa upp lite muckler....
Jag har blivit remitterad till en hjärtspecialist. Det känns bra. Kanske finns det en förklaring till varför träningen går så dåligt, man vet ju aldrig. 
Tänk er liksom mig och terven sittandes ihopträngda på den där farstun med lite thé. Det skulle vara grejer, det...
Jag snurrade iväg några varv extra i ekorrhjulet och hamnade i Stockholm med Erik. Thåström hade konsert och Erik hade biljetter och jag kände mig håglös så vi gjorde slag i saken. Det var en rolig och oväntad vändning på veckoslutet. Jag hade jättekul ända tills jag blev tokless och ville hem, Thåström fick klara sig utan mig på slutet. Mest fascinerad blev jag faktiskt över förbandet. Det var ett riktigt bra band med tryck, jag tror jag har ny musik att peta i min I-pod vid nästa träningspass. Thåström var jättebra, men man blir ju inte peppad av att springa till hans toner. Snarare får man ju lust att kliva av spåret och gå in i skogen och lägga sig raklång i snön och vänta på att någon plockar upp en innan man dör. Tusen tack till Erik som dammade av mig och inspirerade mig på något nytt, det gjorde du bra...
Längst ned på min lista över saker jag vill få genomförda finns min önskan att ägna mig åt tecknande. Längst ned! Under vänner och bekantskaper och karlar och träning och hälsa och matlagning och jobb och sömn och hundrastning och promenader... LÄNGST där nere i pytteliten text står det att jag vill ägna mig åt konst. 
Om jag ser ut så här redan i starten, så tror jag att det bara kan bli bättre längre fram... Ska bara skala bort lite fett och pumpa upp lite muckler...
