Mer Katarina?

Det kanske blir Mer Katarina inom kort. Jag funderar på att köpa mig själv en egen dator i egen födelsedagspresent/julklapp. Just nu sticker jag till jobbet tidigare och skriver innan arbetsdagen börjar, eftersom jag inte har någon egen dator. Det blir ju lite mer sporadiskt bloggande då. Ekonomin har varit riktigt tight då jag lyckats med konststycket att separera två gånger inom loppet av tolv månader. Jag är inte en stjärna på att genomdriva fördelaktiga bodelningar och vissa räkningar kom bort både i de geografiska flyttarna samt flytt av bankkonton och annat. Jag hade en fet hög med försenade räkningar att ta itu med när livet lugnade ner sig.

Nu är ekonomin i alla fall stabiliserad och jag kan unna mig saker igen. Kanske till och med en egen dator nu, alltså...

Om jag köper min efterlängtade minipc så kommer nog bloggandet att ta fart på nytt!

En ny lycka

Jag sprang på löpband för första gången på väldigt många månader, eftersom jag vanligtvis springer utomhus. Det är märkligt men det känns som om kroppen plötsligt exploderat i form. Jag förstår inte varför. Kanske är det lugnet och att jag slutat stressa över jobb och relationer, men NÅGOT är det i alla fall och det känns otroligt bra. Jag märker skillnad för varje vecka i löpningen. Det känns nästan som ett mindre mirakel med tanke på att jag harvat på i tre år utan någon märkbar skillnad i hastighet.

Igår kändes det nästan overkligt. Jag sprang 13 km/h på löpbandet eftersom jag hade ett intervallprogram och efter fyra minuter så tänkte jag:
"Det här är ju inte särskilt tungt..." och ökade på till 14 km/h för att få ordentlig fart på mjölksyran. Det fick jag. Rejält.

Jag kan ju säga att jag aldrig någonsin sprungit 13 km/h ihållande i över tre minuter utan att känna en sugande smärta, stumhet i benen, panikartat flåsande och maniskt stirrande på klockan för att uthärda varje sekund. Nu var det plötsligt piece of cake. Mina ben trummade på riktigt bra, jag njöt av att få sträcka ut. Jag fick inte problem med andningen heller.

Kroppen börjar plötsligt anpassa sig. I stället för att le snett och säga att löpningen "åtminstone gör gott för själen om än den inte ger mig några direkta resultat" så får jag nu uppleva miraklet med en kropp i förvandling.

Det är nästan en ny form av lycka.

.

Vackra november

Alla som säger att November är en grå och tråkig månad borde höja blicken och titta uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på himlen denna månad och förundrats över skönheten.

En särskild dam fyller nio

En särskild dam fyller nio år idag. Damen som får mig ut på promenad en timme varje dag. Utan henne hade jag säkert varit tio kilo tjockare och kanske inte ens upptäckt njutningen med att springa. Utan henne hade jag inte lärt mig att varje månad har en unik personlighet och förtjänar att upplevas med andakt utomhus. Utan henne hade jag missat otaliga rådjur och harar på våra skogspromenader. November månad är mörk med fuktig och uppfriskande luft. Skogen luktar av jord, grankvistarna är fuktiga och björkarna är nakna och spretiga och vackra på sina egna sätt. Just i november är det särskilt gott att dricka en kopp Thé efter vår morgonpromenad.

Tack till min hund som glädjer mig varje dag.

Att utforska sig själv

(Bilden är lite ljusare i verkligheten.)

Jag forstätter leva efter mottot: "Stanna. Sitt. Känn." som inte hör till vanligheterna i mitt liv. Inte för att jag har så jättestora valmöjligheter just nu. De stilla stunderna börjar i alla fall att kännas värdefulla och viktiga att ta tillvara på. Jag vågade faktiskt röra staffliet och oljefärgerna denna helg, och denna gång helt utan att alkohol var inblandad. Sedan målade jag det som föll mig i. Det blev ett rätt så mörkt och fruset norrlandslandskap och i hörnet står en räv och... utforskar sig själv? Jag började le snett när tavlan var färdig. Bilden som skulle vara neutral och prestationslös blev ju nästan lite naken och självutlämnande. Är jag en räv i ett fruset landskap som utforskar mig själv? Jag har tittat på tavlan ett par gånger och suckat och skrattat om vartannat.

Inte visste jag om att jag gjorde ett självporträtt när jag började måla...

Konsten att stå stilla

Ända sedan jag och Christian separerade för ett halvår sedan så känns det som om jag fastnat i ett livsvacuum. Jag har känt att jag står stilla. Alldeles alldeles stilla. Det har nästan känts som att inte existera. Det känns som om jag befunnit mig i ett existensiellt glapp mellan mitt förflutna och min framtid (som jag vill ha den). Jag har känt mig lite förvirrad och utan orientering i min önskan att få ha familj eller nya framtidsdrömmar. Jag har upplevt att jag står lite vilsen på perrongen i en främmande ort och inte vet vart jag ska ta vägen eller till vem.

Men på sista tiden har det liksom börjat lossna lite bättre för mig. Det här vacuumet eller glappet eller vad man nu ska kalla det här med att infinna sig nydumpad på en främmande ort, är inte en reklampaus i filmen. Den ÄR filmen. Det här ÄR inte ett vacuum, utan en riktig skön soffa att vila på. Min lägenhet är inte en ensam hållplats i avvaktan på något bättre (dvs ett hus med karl) utan en mysig plats för själen att ta igen sig på. Jag har börjat inreda mitt hem riktigt mysigt för att trivas så gott som möjligt, och som vanligt finner jag förtröstan i årstidsväxlingarna.

Kroppen är fortfarande mitt tempel. Jag älskar att sköta om den.

Just nu när det trivsamt att stå stilla,
att inte behöva relatera till någon annan
eller behöva relatera till ensamheten,
utan bara vara.

.

Dags att bli fet?

Jag har tänkt lite på det här med kritik. Jag får kritik varje dag. Kritik som jag tror folk tycker är "godkänd" inom vissa ramar och mallar för vad man får kritisera andra människor för.

Den "godkända" kritiken som vänner och kollegor gärna lite lättsamt retar mig för är att jag är för pretantiös, för fyrkantig, överdrivet strukturerad (de antyder gärna att det ligger någon slags osäkerhet bakom all struktur och organisering) att jag vill ha koll på allt och tränar för mycket. Idag pratade jag brinnande om min träning och fick ett vänligt:
"Du duger som du är! Du behöver inte ha någon prestationsångest!" vilket bara kändes felplacerat.

"Du behöver inte vara så duktig jämt!" får jag också höra rätt så ofta. Det är ju faktiskt en inlindad kritik som beskriver mig som någon som tror att hon måste vara duktig jämt. Det är inte särskilt vänligt alls.

Men nu är det nya tider. Jag kommer att säga ifrån. Jag kritiserar inte andra för att de är feta eller otränade och jag ska inte bli kritiserad för mina karaktärsdrag heller. Jag har samma rättigheter som tjockisarna!


Jag rör på mig för att rörelse skänker mig glädje. (Och ibland rör jag mig för att det skänker min hund glädje... vem kan klandra mig?)


(Tack förresten till Mamma, Pappa och Storebror uppe i Västerbotten som aldrig kläcker ur sig sådana dumheter. Ni är viktigast för mig.)


.