En vindpust, lite snöras, och avslappnad underkäke
Igår red jag Ares själv. Det var i princip vindstilla hela dagen, men en liten bris ven i öronen lite, precis när jag skulle sitta upp. Jag har kanske inte pratat om det jättemycket, men de som är närmast mig vet att jag har varit lite fobisk för blåst när jag rider. Det var ju för att Galishimo ofta sprattlade när det blåste ute, och att jag kände att jag tappade kontrollen. Till och med när jag är hemma och det blåser till i ett fönster så kan jag rysa lite, trots att det absolut inte är ridrelaterat. Ljudet av vinande vind har blivit starkt kopplat med obehag för mig. Det har råkat bli hårdkodat i reptilhjärnan. Trots att Galishimo varit borta i 20 månader nu. Men jag tittade på Ares lugna ögon, och såg hur fint vinden spelade i hans långa, vackra, slingade man, och så satte jag mig upp utan problem. Helt ensam. Jag var inte ens rädd. Jag reflekterade bara över att jag brukar bli rädd. Tyvärr så blev det snöstyltor under skorna och det var även is på sina ställen, så det gick in